Jag tänker på min kropp varje dag.
Jag tvingas se den som den är precis när jag har gått upp och precis innan jag går och lägger mig. Jag granskar den när jag står framför helfigursspegeln i badrummet, antingen på väg in i duschen på morgonen eller på väg i säng på kvällen. Jag påminner mig själv om vad jag tycker om den.
Jag tycker inte om min kropp. Magen är för stor, det har den alltid varit, trots mina viktminskningsförsök som anorexi, bulimi och ortorexi, då har vecken under hakan som har vuxit fram de senaste åren blir svårare att dölja.
Låren ska vi inte tala om, jag skäms varje gång jag sitter ner och de breder ut sig över halva soffan och den stora fettklumpen till rumpa förvärras dessutom av den lätta svanken i ryggen. Min hy är blek, men inte på det där vackra, genomskinliga sättet utan det är ofräscht på något sätt.
Psoriasisutslagen och aphåret på armarna och magen gör inte heller saken bättre. Jag har inte så många finnar, men de som kommer är stora som fotbollar och tar då all uppmärksamhet från resten av ansiktet i de två veckor de förstör mitt liv.
Sedan drygt ett år tillbaka, då jag förstod att jag hade en ätstörning, har jag försökt att bortse från allt det ovanstående. Istället vill jag att min första tanke på morgonen och min sista på kvällen ska vara "Okej, jag är väl inte pinnsmal och min hud är som den är, men jag är inte ful för det!"
Varje dag är en kamp för att komma dit och mitt första mål är att koncentrera mig på att hitta något jag tycker om med min kropp. Det uppnådde jag idag - jag tycker om mina stora pupiller. Nu vet jag att det finns något vackert med mitt utseende och jag inte behöver skämmas för.
Anna Sofia
Jag vill avsluta med att tacka signaturen Retroflicka för hennes blogginlägg som fick mig att tänka till.
Lägg till kommentar