På julafton när jag var 13 år såg jag mig för första gången i spegeln och tyckte att jag var tjock.
Alldeles för tjock för att kunna äta knäck, hemmagjord kola och marsipanfigurer. Istället drack jag ett glas vatten och skyllde på att jag ätit för mycket julmat när fatet passerade mig för femte gången utan att jag tagit en enda bit. Julmat hade jag ju knappt ätit heller, bara puttat runt på tallriken. Morgonen efter kurrade magen jättehögt när jag vaknade, men jag hoppade över frukosten och gjorde 23 situps istället. Fler orkade jag inte.
Det nya året ringdes in och mina byxor hade nästan börjat sitta lite löst i magen. I min dagbok skrev jag ner varje hekto jag tappat och förde räkning på antalet kalorier jag fått i mig under dagen. Allt över 1000 fick mig att känna mig sämst i världen. Tillbaka i skolan satte jag aldrig min fot i matsalen utan gick omvägar i korridorerna för att slippa träffa någon jag kände. Någon som kunde märka att jag inte ätit.
”Vad smal du har blivit!” Alla kommentarer om hur snygg och smal jag blivit gjorde att jag fortsatte. Det var dem som fick mig upp ur sängen på morgonen när magen värkte av hunger och det svartnade framför ögonen. Den dagen jag fyllde 14 år åt jag ingen tårta. Jag satt inlåst på toaletten medan min mamma bad mig att åtminstone smaka lite. Det lät som om hon grät. På natten när alla andra sov åt jag tårta tills jag mådde illa och allt hamnade i toaletten.
I min dagbok såg jag kilona försvinna ett efter ett men jag kände mig fortfarande så fruktansvärt tjock och misslyckad. Men skulle jag bara gå ner några kilon till så skulle allt bli bra. Det var jag säker på. På ren vilja sprang jag en mil varje dag, eller så lång jag orkade innan benen vek sig. Tid till vänner eller läxor hade jag inte. Allt sånt skulle ju ändå lösa sig bara jag blev smal och vacker. Jag såg inte hur mina revben stack ut från kroppen, hur mitt ansikte sjunkit ihop eller hur jag började tappa hår.
I väntrummet till ungdomspsykiatrin vickade jag maniskt på tårna för att bränna några extra kalorier. Ville inte slösa bort flera timmar i veckan på att sitta tyst mittemot någon som inte verkade förstå att jag inte hade anorexi. Jag var ju överviktig!
Idag är jag 19 år och jag antar att jag är så frisk jag någonsin kommer bli. Mitt BMI säger att jag är normalviktig och jag har trappat ut mina psykologbesök. Jag kan äta tårta när jag fyller år igen och orkar umgås med människor som jag tycker om. Men när jag ser mig själv i spegeln känner jag mig alltid tjock. Fortfarande.
Åh vad jag önskar att jag kunde älska min kropp!
Lägg till kommentar