Anonym: "Jag har haft ett ärr på handen"

Jag såg på film och min pappa kom in med en kärleksmums åt mig. Jag åt den, och sen gick jag för att gå på toaletten, och där, av någon anledning, så spydde jag.

Jag spydde, och hur kunde jag förstå att det var något som skulle komma tillbaks i perioder i fyra år framåt? Jag var tretton år, bara tretton år. Och med min nyblivna vän bulimi skulle jag spendera fyra år.

Att spy är det värsta man kan göra, du lurar dig själv att du kan äta en massa, eftersom du ändå kommer spy upp det sen, men man lyckas inte få upp allt, och ångesten blir värre då man märker att man inte går ner i vikt. Trots att man spyr. Spyr spyr spyr.

Jag spydde i perioder, jag minns inte riktigt hur länge perioderna höll i sig och hur långa uppehållen var. Ibland var det en gång en vecka, sen så gick det ett tag utan, sen så kanske fem gånger en annan vecka.

Jag har haft ett ärr på handen länge eftersom just den platsen skrapas mot mina tänder då jag stoppar fingrarna i halsen. Efter tre år kom jag ut med min sjukdom, låste in mig på toaletten och grät över min ”tjocka” mage (och då hade jag gått ner 6 kilo och var en 34/36), sa till skolsyster att jag hade blivit så stor, förstod verkligen inte att hon inte kunde se det (men titta här! FETTET! Ser du det inte!!!) 

En bergochdalbana av min värsta tid med maten, och jag var så tjock. Så jävla tjock. När jag gick upp till min vanliga, normala, vikt och min storlek 38, då var jag så tjock. Umgicks med tjejer som mest drog ner varandra, och fick höra att jag hade lår och jag kände mig ännu tjockare.

Fick panik om det var grädde i maten, absolut inget godis, slutade äta frukost i en period för att gå ner några kilo i vikt som jag sen gick upp igen, gick på födelsedagskalas och åt tårta som jag sen spydde upp på toaletten.

Kände mig äcklad vid tanken av att en kille skulle röra vid mig, vid min kropp, mitt fett.

Fattade inte hur jag skulle palla att visa mig naken.

Men sen så hände det. Fyra år senare, att jag insåg att jag inte är tjock. Jag är verkligen inte tjock, jag är fin. Min midja är fin, min mage är fin, min rumpa är fin, mina bröst är fina. Jag kan tänka mig att killar kan tycka att jag är snygg (något som jag aldrig har kunnat tänka mig innan), och när jag går genom skolan så känner jag mig snygg.

Som sjuttonåring vill jag krama mitt trettonåriga jag och förklara att det kommer inte att göra mig smalare, inte snyggare, inte bättre alls. Det kommer bara att tära ner mig, tills det inte finns så mycket kvar, och sen så kommer det vara jävligt jobbigt att bygga upp allt igen. Och jag har förstått att man får stå till ansvar för sitt ätande, och hitta en normal nivå på det.

Innan så har jag haft svårt att veta hur mycket en normal portion är, jag har haft svårt att begränsa mitt ätande om jag äter saker som glass och kakor, ofta för att jag har sagt att jag inte äter sånt, och tänkt att jag bara ska äta det just den dagen, för att då hetsäta.

Ett råd jag vill ge alla där ute: börja aldrig spy. Du blir inte smalare. Om du absolut vill bli smalare, på ett sunt sätt, så träna och ät bra istället. Förbjud dig inte något. Är du galet sugen på choklad, så ta några rader, men smäll inte i dig en hel chokladkaka.

Kom ihåg att det inte är förbjudet för dig att äta t.ex choklad, det kommer att finnas en miljon andra tillfällen för dig att äta det, så du behöver inte trycka i dig 500g på en gång och sen må dåligt över det efteråt.

Och en sak som jag insett den senaste månaden: för att fungera bra måste du må bra, du kan inte riktigt älska andra människor innan du älskar dig själv. Så ge dig själv tid, inse att du är en bra person.

Och när du har förstått det, så kommer även andra människor att förstå det. Det låter klyshigt, men jag har insett att det är så.