Hej på er allihop där ute, jag hoppas ni mår bra såhär i vintemörkret.
Har ni någonsin varit med om att inte alls orka leva längre? När allting väger bly och du faktiskt inte ser en enda ljuspunkt? Du ser en skev och förstorad person i spegeln och undrar hur fan du kan leva med dig själv, och ännu värre hur alla andra människor står ut med att titta på dig!
Detta levde jag med under flera år, jag kan inte skriva ett vanligt inlägg om det utan jag skriver det som en dikt här. Hoppas ni förstår.
När spegeln visar ett monster, inte en flicka
vågorna böljar över och illamåendet
det stiger för varje spegeltitt.
Kläderna passar inte, trycket inifrån ökar att få ut middagen är inte ett tvång utan en självklarhet.
Du tynar bort, liknar mer ett spöke än dig själv
ögonens ringar är större än golfbollar,
och sömbristen gör inte ringarna mindre.
Armarna är täckta med sår, gamla ärr,
du gömmer armarna så att världen slipper se din trasighet.
Livet trycker ner dig med hela sin tyngd och tar allt du bryr dig om
det vägrar låta något fint finnas kvar.
När rösterna kommar förstår du att det snart är slut,
det kan omöjligt finnas något kvar.
Du finner dig i hjälplösheten och låter den snurra dig runt, runt.
Plötsligt ser du något ljust, men det är inte Ljuset
en ängel? Vem kan annars vara så ren? Som att sudda blyerts på ett papper suddar hon filmen från mina ögon, monsterfilmen.
Jag ser inte längre ett monster, bara en flicka så sjuk. För första gången vågar jag se hjälpen utan att skrika.
You saved me J, med din hand i min var jag inte längre rädd <3
Lägg till kommentar