Min inställning i livet har alltid varit att aldrig låta någon knäcka mig. Någonsin.
Oavsett hur mycket verkligheten spottar mig i ansiktet eller hur många gånger själen blir knivskuren av någon som låtsas bry sig om mig.
Jag har sedan jag föddes, varit lite som en bumerang – kasta mig åt helvete och jag kommer alltid tillbaka. På ett eller annat sätt. Jag kan kräla på marken med punkterade lungor, men tids nog ställer jag mig upp ändå. Jag har det medfött – för mycket stolthet och jävlar anamma för att kunna ge upp.
Många gånger brukar jag få höra att jag är så jävla stark. Men sanningen är den att jag inte alls är stark. Jag är en berg-och-dal-bana, precis som alla andra.
Vissa dagar sitter jag på bussen med iPod-lurarna i öronen utan att ens uppfatta vilken låt jag lyssnar på. För jag är upptagen med att hålla in magen så jag inte ser tjock ut från sidan eller med att jämföra mina lår med tjejen jämte.
Jag har till och med kommit på vilka sittställningar som gör mig smalast.
Vissa dagar känner jag mig som en bulimiker. Jag hetsäter allt jag kommer åt - utan att spy upp något. Vilket leder till ångest. Vilket i sin tur leder till att jag äter ännu mer. Sedan står jag framför spegeln och tänker att jag kan lika väl äta fem äckliga kakor till för jag kommer alltid vara lika äcklig ändå.
Så kommer någon och kallar mig för så jävla stark. Och jag vill bara slå denne i ansiktet. Sen vill jag slå mig själv i ansiktet.
För jag fattar ju själv att det inte är en jävel som granskar min mage på bussen eller mäter omkretsen på mina lår i sitt huvud. Jag vet ju att det här med kropp och storlek ofta handlar om något annat egentligen.
Det handlar inte om mitt midjemått, utan om min egen självbild. Jag har många gånger på fullaste allvar trott att livet skulle vara lättare om jag var mindre, att det skulle vara lättare att tycka om mig ju mindre det fanns att tycka om av mig.
Och jag vet att jag inte är ensam om att tänka så. Ensam om att vara den där jävla starka tjejen som inte tar skit, men samtidigt bryter ned sig själv. Klankar ned på sig själv och stundtals hatar sig själv. Och det är faktiskt inte okej alls, hur många vi än är som känner såhär.
Livet känns jobbigt när bilden av den man vill vara inte matchar bilden av den man är. Ledsamhet, besvikelse och hat utvecklas mot den vi ser i spegeln. Den vi tror att vi ser i spegeln. Det som ofta glöms bort är att det är jag själv som bestämmer över min kropp. Över mina känslor och över mina tankar.
Det är jag som bestämmer hur jag ska se ut och hur jag vill må.
Att börja älska sig själv är en otroligt lång process. Jag har, efter mina 20 år, ännu inte nått dit helt. Men jag har kommit en bit på vägen.
Jag accepterar mig själv, och jag börjar lära mig att älska mig själv. Trots att jag jämför mina lår med främmande människor eller hetsäter istället för att prata om känslor.
Det viktiga är insikten om att allt börjar och slutar hos din inställning till dig själv. Det är okej att vara en berg-och-dal-bana ibland, så länge man är medveten om det är du själv som bestämmer att just du duger, och inte någon annan.
Aldrig någonsin någon annan.
Lägg till kommentar