Lisa: "Ingen förstod på riktigt för jag berättade ingenting"

Jag har hållit mig inlåst på mitt rum med stängd dörr, hög musik och mina mörka tankar som sällskap. Musiken förstod mig bäst, det ingen annan någonsin skulle förstå, det förstod musiken.

Jag trodde det var vad jag ville, jag tyckte att jag mådde bättre av att vara ensam, men det skulle visa sig vara ett rejält felsteg. Mina tankar och mina föreställningar blev jag mer och mer övertygad om var sanna. Ingen älskade mig, jag var misslyckad, oduglig, ful. Mitt liv ett enda mörker. Fortfarande var ensamheten min enda vän.

Tillslut ville jag bara dö, jag lät mina mörka tankar sluka mig. Hela dagarna låg jag som apatisk i sängen med blicken riktad tomt upp i taket.

Jag var död inombords. Jag mådde fruktansvärt, hemskt dåligt, men ingen förstod. Jag skar mig för att lindra ångesten. Jag funderade, planerade och utförde självmordsförsök. Ingen förstod på riktigt för jag berättade ingenting.

Det har gått 3 månader sedan dess. Jag har fått hjälp, jag har förstått att man inte kan klara allting själv och jag har smått börjat försöka tro på livet. Jag är livrädd för mig själv. Jag vet vad jag är kapabel till att göra när jag är ensam, jag har dessutom börjat inse att jag inte vill dö!

Jag vistas nästan aldrig i ensamhet längre. Jag vägrar att åka tunnelbana ensam, jag vill inte gå över höga broar ensam, jag vill inte utsätta mig för situationer då ensamhetens mörker kan ta över mina tankar.

Nu måste jag istället börja träna mig till att våga lita på mig själv även när jag är ensam. Ensamhet kan vara något väldigt härligt om man är förmögen att hantera det på rätt sätt och ta hand om sig själv.

Ensamhet, en skrämmande förtjusning.

"Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka,
men ett dåligt ställe att stanna på."