De fyra barbie-drottningarna går in genom klassrumsdörren.
De stegar in precis som kungligheter. De vet att vem som helst skulle vilja gå fram till dem och tala med dem, och önska att de tilltalade en. De hade rätten att gå till vem som helst och när som helst, eftersom de bestämde. Det spelade ingen roll hur de hade betett sig förut, de var bara så. Alla i det fyrkantiga klassrummet visste att ingen kunde förändra det här, det var faktum. Ingen kunde vackla på deras storhet, för det kommer alltid finns där.
Själv hade en osäker och försiktig tjej vandrat in genom den där dörren för några minuter sen. Hon hade idag på sig en klarblå stickad tröja. Med både gnistrande armband och halsband från HM gick hon tämligen oroad in genom klassrummet. Kläderna hade hon köpt inom de senaste dagarna, eftersom hon kände att hennes egna kläder inte dög. Hon var trött på att möta nya människor. Att sätta på sig en mask och efterlikna någon hon inte var. Egentligen hade hon ingen aning om vem hon själv var. Hon kände inte ens igen sig själv längre, för det hade gått ett tag sen hon gjorde något som hon ville, eller befann sig på platser där hon inte behövde försöka passa in. Efter att ha försökt passa in och förändrat sig själv, visste hon inte vem hon själv var längre.
Hon behövde sluta att låta andra bestämma över henne. Att låta andra bestämma vad hon skulle ha på sig, vad hon skulle tycka och tänka. Hon gjorde inga egna beslut längre. Hon lät andra ta hennes beslut och det gjorde henne sårbar. Det gjorde att hennes värld patetisk. Hennes värld existerade inte utan andra och utan de som styrde hennes värld. Hon talade inte till de andra som satt i rummet. Hon var rädd för att de inte skulle lyssna, eller att hennes talan var ointressant. Det var den ju till viss del. Hon hade inget att säga längre. Inget som betydde något för henne.
Hon var jag.
Bredvid mig satt en osäker kille med mer solbränna än personlighet. Bredvid honom var tjejen med blont långt hår. Hon som fnittrade som en liten flicka när pojkarna pratade. Nästan vad de än var de pratade om. Hon var den tjejen som definitivt passade in i den klassen jag befann mig i. Antingen var hon duktigare än mig på att ljuga, eller så spelade hon sig själv i spelet som vi kallar livet. Åh vad jag avundade henne i så fall.
Skolan ska visa en acceptans och en mångfald. Eleverna ska visa respekt och mognad vid den åldern man kommit upp i på gymnasiet. Men djupt inne så fanns det ingen som brydde sig om annat än att passa in. Man väljer sina vänner och man väljer sina fiender. Men man väljer också vem man inte låtsas om. Jag har inte tidigare upplevt att känna att jag lika gärna kunde vara tyst. Jag har ju alltid haft en åsikt om allt. Jag tycks alltid ha något att säga om allting. Och jag tycker att ingen någonsin ska få känna att det är lika bra att vara tyst. För det är det aldrig.
Lägg till kommentar