Jag sitter på min säng och skriver arga ord i min dagbok och jag vill bara isolera mig från världen tills jag blir sådär lycklig och romantiserande igen som jag var enligt dagboken för bara någon månad sedan.
Då hade ännu inte den känslomässiga biten av puberteten pressat sig in under min hud och ersatt mina glada tankar med självhat och framförallt en känsla utav ensamhet.
För även om jag inte varit själv en enda dag i hela mitt liv är det så jag känner mig. Ensam.
Det känns som om det inte finns en endaste liten person på planeten som verkligen förstår mig och mina tankar, som det verkligen går att prata med. Som fattar hur det är att helt plötsligt känna sig ful, dum, missförstådd och onormal.
Ändå gör det ju de. Det är ju tankar som i stort sett varenda tjej och kille i tolv till sextonårsåldern går omkring med i skallen i flera år och medvetet eller omedvetet påverkas av. Även om det inte finns ens en gnutta sanning i det hela.
Jag vet ju att jag varken är särskilt ful eller dum eller hatad, men ändå är det så jag känner mig. Och om det är något jag inte är så är det ensam.
Lägg till kommentar