Jag vet inte hur allt började men saktasakta drogs allt ner allt bara rasade och helt plötsligt en dag låg jag på botten.
Hade inga vänner kvar, familjen vart borta, tog inte emot någonting levde i min värld och stängde av allt annat, ingen såg mig, helt plötsligt vad jag bara " det" det där som inte hade nån historia folk kom på rykten och älskade att hålla på med mig för alla rykten.
Folk höll sig borta från mig, jag vart ensam.
Kämpade för att klara av lektionerna, varje rast gick jag in på toan grät och slog omkring mig, gömde mig, rymde hemifrån, dagböcker blev fulla av mina självmordstankar, min dagbok vart det enda jag kunde förlita mig på, den enda tryggheten.
Vartenda jävla kväll jag grät mig till sömns, vartenda kväll när jag låg där och önskade att jag bara kunde få somna in och hade en önskan, att få hitta nån NÅGON jag bara kunde lägga mitt huvud i, att deras hand skulle smeka mig över huvudet utan ord bara förstå bara finas där. Det kom aldrig någon.
Allt blev värre och värre jag blev ensammare och ensammare jag vart inte självständig vart beroende av någon "ensam är inte stark" hade jag inom mig, jag började planera självmord, orkade inte leva, hade ingenting att leva för. Varje morgon började jag gråta för att jag hade vaknat på morgonen, ilska, ångest , ensamhet och ilska steg inom mig, visste inte vad jag skulle göra, vadfan hade jag här att göra?!
Började få vredesutbrott förstörde mycket och frågade alltid mig själv, "varför lever jag" "Varför är jag så äcklig" "Varför får inte jag någon?", ångesten och ensamheten drogs alltid till tänkandet "varför lever jag?" och allt rasade ännu mer.
Jag såg hur alla behandlade mig som om jag vart osynlig eller att jag vart en docka som man kunde göra vad man ville med, jag vart ingen människa tillslut, jag va inte värd någonting, jag va ingenting.
Jag hittade låtar som var mitt liv exakt, block blev fulla av mina känslor, min ångest och det bestod mest av " DÖDÖDÖ snälla döda mig någon, snälla" "Varför kan inte jag få vara LYCKLIG?", av någon anledning ändrade jag syn på allt helt plötsligt när jag fick höra musiken, jag vart inte ensam, det fanns andra som kände som jag, och dem lever idag och är självständiga, sakta sakta började det gå uppåt för mig igen, jag lyckades hålla inne gråten på en rast och helt plötsligt kände jag mig så stark, jag började intala mig själv att jag vart stark, och desto starkare blev jag, fick en helt annan personlighet, fick en vän igen, och sen en annan och efter det gickk allting uppåt.
Visst har det gått neråt många gånger efter det men detta vart den värsta perioden i mitt liv, hur folk bara kan påverka en så? Att man känna sig så jävla ensam, Idag älskar jag mig själv otroligt mycket, älskar livet, idag skiter jag i vad folk tycker och säger om mig och kör mitt eget race, har underbara vänner.
Jag vet att jag har värde idag, att jag inte är ensam, att det finns så mycket att göra i livet, ser allt positivt och ler. För jag vet att jag är underbar som jag är och livet också!
"Ensam är stark men med två blir det dubbelglädje"
Lägg till kommentar