Hej. Jag är fjorton år och vill dö.
Eller inte dö, utan vila mig en stund och sedan komma tillbaks till livet. Min mamma slår mig inte och min pappa är död. Hemma har jag det dåligt och i skolan är det väl lite sådär.
Ibland så önskar jag att jag var någon annan bara för en dag, för att se hur någon annan har det och kunna jämföra med mig själv. Jag jämför ofta. Mig och skolans snyggaste tjej, vad är det som skiljer oss åt? Vad gör henne snyggare än mig? Vad har hon, som jag inte har?
Är det för att hon är smal och jag är tjock, eller för att hon vågar skolka och inte jag?
Men egentligen, att våga skolka är ju inte att våga, för skolka är inget modigt. Jag vet att jag är modigare, för jag vågar göra det jag är bra på. Jag vågar plugga matte och få bra betyg.
När jag gick i femman brukade jag tycka synd om de populära tjejerna, dem har det säkert dåligt. Men inte nu längre, det finns tillräckligt med folk som tycker synd om dom.
Men inga tycker synd om de som bara är sig själv, och får bra betyg i matte, klarar sig hyfsat i skolan. Jag förstår inte, varför är det inte synd om oss? Vi måste ju stå ut med att alla kallar oss töntar och att alltid bli vara ett andrahandsval, för dom som skolkar är det viktigaste. Lärarna måste ju ta hand om dom så att de kommer till lektionerna någon jävla gång.
Jag tycker det är bullshit, dom bryr sig inte ett skit om vad ni säger. Jo kanske de första gångerna, men sen har de hört vad ni tycker och gått vidare med att inte bry sig. Vid det stadiet är det dags att börja bry sig om oss, som faktiskt vill plugga. Eller i alla fall, vill bli något. Men då fortsätter ni och tjafsa med skolkarna. Tillslut har vi ingen som bryr sig om oss, ingen som undrar hur det går för dig i skolan. Ingen lärare som egentligen bryr sig.
Så förklara för mig varför det inte är synd om oss? Förtjänar vi att bli lämnad av alla, alltid. Förtjänar jag att ingen bryr sig om mig, när jag är i skolan och hemma?
När jag kommer hem så är ljuset släckt och jag låter det förbli så, mamma är inte hemma som vanligt och det är klart att jag får göra maten själv. Jag har prov imorgon och är trött som fan. Så jag gör mat, äter och vips så är klockan sju. Då börjar jag sitta vid datorn, som en vanlig tonåring faktiskt gör. Sedan blir klockan plötsligt halv nio och jag inser att nu måste jag börja plugga.
Jag har suttit vid datorn alldeles för länge och glömt läxorna, och eftersom min mamma inte är hemma så kan hon inte påminna mig. Men det skulle hon inte göra ändå. Jag börjar plugga fast jag egentligen inte orkar, inser då plötsligt att jag har matteläxa plus engelska också till imorgon. Tänker fan och pluggar vidare tills klockan blir tolv. Ställer alarmet på sex.
Stiger upp, det är en ny dag, som kommer bli exakt samma som den förgående.
Även fast min mamma aldrig är hemma och jag alltid måste göra maten så har jag bra betyg. Lärarna, kompisarna och alla andra i min närhet tror att jag måste ju ha det så bra eftersom jag har bra betyg. Det är klart jag måste må bra då. Men sanningen är, att jag mår inte bra.
Inte någonstans i hela min kropp mår jag bra. Jag är stressad och trött som fan. Men jag fortsätter ändå kämpa, för det finns inte en chans att jag skulle ge upp.
För jag vill bli en läkare när jag blir stor, den bästa av alla. Jag vill kunna rädda folk, rädda andras pappor. Så att dem inte blir utan en, som jag blev när jag var tolv år gammal.
För ni vet, min pappa var min allra bäste vän. Vi gjorde allting tillsammans, han uppmuntrade mig alltid och gjorde mig glad. Det var han som fick mitt liv att bli bra. Men utan han, utan han är allting skit. Bara för att några läkare inte var snabba nog att ta beslutet att lägga in pappa på sjukhuset. Han sa till dem att han hade ont, även fast han inte visade det, så hade han jävligt ont.
Precis som mig nu, jag visar ingenting, inte ett öga är vått. Men jag har ändå jävligt ont.
Lägg till kommentar