Tjej håller upp sin hand så att vi inte ser hennes ansikte

Det är inte Sara på bilden

Gilla 

Sara: Jag kämpade emot men jag visste inte vad jag ville

Det senaste året har varit händelserikt. Det har onekligen skett mycket omkring mig, men kanske ännu mer inuti.

Jag är 22 år gammal, och först nu verkar min kropp ha kommit på att jag försökt gå från barn till vuxen utan att passera tonåren, puberteten. Jag har alltid varit rädd för tonåringar. Det talas om deras känslomässiga utbrott, kalla attityd, mobbing i skolan, revolt, finnar och ändrad ämnesomsättning.

För att inte tala om alla hormoner! Jag ville gå från en oskyldig barndom direkt till en trygg vuxenroll. Det fungerar inte så va? Så sitter jag nu här, efter ett år av känslomässig och hormonell bergochdalbana, efter identitetskris och ätstörningar, efter att det har gått upp för mig att det här är något jag måste ta mig igenom, något som kommer fortsätta att pågå i min kropp vare sig jag vill det eller inte.

Jag vet att jag har haft tur. Jag lyckades fördröja den kanske jobbigaste tiden i mitt liv, och när den kom hade jag verktyg att komma igenom den helskinnad och lära mig av den. Ändå hade det kunnat gå illa.

För bara ett par månader sedan satt jag i samma soffa som nu, hungrig och ledsen, och vägrade äta mer än några skedar mat per måltid, högst tre gånger om dagen. Då ville jag försvinna, bli liten, mager och omhändertagen. Jag var på väg åt fel håll! Vad fick mig att ändra mig då? Många saker skulle jag tro.

Först och främst det faktum att jag hela tiden visste att det var fel väg att gå, jag hade med mig mycket kunskap hemifrån. Tryggheten, läran om vad man ska äta, vanan att alltid prata om mina problem. Jag visste att jag behövde göra något, bara inte vad. Jag började med att läsa, jag läste allt jag kom över om ätstörningar, kostlära och självkänsla.

Jag skrev också, dagbok och ”jag är bra bok”. Sen pratade jag med en kompis och chattade på tjejzonen. En dag lyckades jag få distans till rösten som plågade mig, ville att jag skulle svälta. Jag behövde inte skämmas, rösten var inte jag, det var en mobbare som flyttat in och hon ville mig illa.

Jag ritade henne, ritade hur det kändes, hur jag såg ut i spegeln. Efter det vågade jag prata med min familj, jag skämdes inte så mycket längre för rösten var inte jag.

Mina underbara föräldrar stöttade och förstod. Tillsammans bildgooglade vi på bilder på tjejer med min kroppstyp, muskulösa idrottare med breda axlar men smala midjor. De var kvinnliga, snygga och såg glada ut. Jag ville hellre vara som de än som de smala modellerna. Det kändes skönt att inse!

För några dagar sedan plockade jag fram det jag ritat när allt kändes som värst och bestämde mig för att försöka rita min nuvarande självbild. Det var svårt men nyttigt! Jag visade mamma bilden. Den var tjockare än verkligheten men tillsammans korrigerade vi den så att den stämde. Det kändes bra att få se midja, lår och rumpa bli slanka på pappret. Jag passade på att rita den smala ”drömbilden” också och jämförde de båda.

Den verklighetstrogna var snyggare, vilken lättnad! Bilderna har jag nu satt ihop till en serie. Den ska jag spara för att påminna mig själv om att välja mina förebilder med omsorg och att alltid, alltid be om hjälp.

Sara

Läs Saras serie

Lägg till kommentar

Vi kommer inte publicera eller dela din e-postadress.