Hej, jag vet själv egentligen inte varför jag skriver hit.. Men jag känner mig ensam, liksom helt tom inombords. Jag har vänner, massor. Men ändå känner jag mig ensam varje dag, det är en sådan obehaglig känsla. Mitt liv har aldrig riktigt vart enkelt, min pappa är sjuk och skolan är rent utsagt ett helvete för mig.. Mina betyg blir bara sämre och sämre för varje år som går. Allt känns hopplöst, jag skär mig själv, mina föräldrar vet om det och jag pratar med en psykolog och har gjort i snart ett halvår. Inget blir bättre, livet känns bara inte menat för mig, vill må bra igen men jag vet inte hur? De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på mitt egna liv, hur på vilket sätt jag skulle kunna ta livet av mig, sitter uppe sent på nätterna och googlar vad de enklaste sättet är. Överdos? Hoppa framför tåg/ner för en bro? Hänga sig själv? Tankarna stör mig, jag kan inte få bort dom. Jag vill, men jag kan inte. Jag hatar verkligen mitt liv.. Känner mig helt vilse i mina egna tankar och det verkar omöjligt att hitta en väg ut.. Snälla hjälp mig. Jag klarart inte av mer smärta.
Svar
Hej!
Vad bra att du skriver till oss och berättar. Och vad bra du sätter ord på din situation. Du skriver att du känner dig ensam. Du skriver även att du går till en psykolog och gjort det i ett halvår och att det inte blir bättre.
Jag tänker att det är mycket saker i ditt liv som verkar tuffa och som kan få vem som helst att känna ångest. Jag skulle vilja ta ett helhetsgrepp om din tillvaro och berätta vad jag tänker. När man är i tonåren så är det så mycket som påverkar ens mående. Att vara i puberteten innebär att man har en hormonell påverkan, för att kroppen ska utvecklas och växa. Hormoner kan påverka vårt mående åt alla möjliga håll. Vi kan känna oss upprymda och nedslagna. Man har också mycket tankar om vem man är, och vem jag vill bli och kommer kunna bli som vuxen. Där påverkar ju till exempel skolresultat, och om man som du har det jobbigt i skolan så kan det bli en stress och oro såklart.
Du nämner också att din pappa är sjuk, och du berättar inte så mycket mer om det. Att ha en förälder som är sjuk eller allvarligt sjuk gör också något med oss. Det kan bidra till stor sorg och oro. En del ungdomar hittar ett sätt att hantera ångest och tomhet med att skära sig, även om det möjligen känns som en lösning ibland så leder självskadorna inte till att du mår bättre på sikt. Om jag var i din närhet som vuxen så skulle jag vilja bjuda in din huvudlärare, din psykolog och dina föräldrar i ett samtal om hur de vuxna runtomkring dig skulle kunna stötta dig. Man ska inte behöva må så dåligt som du skriver att du gör. Och jag vill vara tydlig med att det finns hjälp att få. Det är många tjejer som har kontaktat oss och som har berättat om liknande känslor och situationer, och som idag mår mycket bättre.
När man har varit låg och ledsen länge så påverkas hjärnan. Det kan göra att man har svårt att se klart, och att man som du berättar tänker att den enda utvägen är att ta sitt liv. Därför är det jätteviktigt att du får komma till vårdcentralen och att en läkare gör ett test för att se om du lider av en depression. Om så är fallet behöver du kanske äta medicin. Medicinen hjälper hjärnan att må bättre så att du, med stöd, kan orka ta tag i viktiga delar i ditt liv. Och eftersom din nuvarande psykolog inte verkar ge dig det du behöver kanske du skulle få hjälp att hitta en ny. Samtal och medicin är en bra hjälp vid depression.
Har du pratat med dina föräldrar om att psykologkontakten inte fungerar? Att möjligen byta och prata med någon annan? Kanske är det så att du behöver mer hjälp, eller en annan typ av hjälp? KBT terapi har visat sig vara till stor hjälp vid både depression och självskadebeteende. Där jobbar man med tankar, känslor och handlingar. Och försöker hitta alternativa sätt att handla när man tex får ångest eller känner sig tom. Man får göra övningar mellan träffarna, och det brukar vara till bra hjälp för att hitta nya rutiner. Genom vårdcentralen kan du be om att få en KBT terapeut.
Om det är något som får dig att må bra så försök att vara i dessa miljöer och undvik miljöerna som får dig att må dåligt, om det är möjligt. Det finns ett ord som heter självomhändertagande och som jag tycker är väldigt bra. Det handlar om att göra goda saker för sig själv. Försök att under den närmaste tiden göra det som är mest viktigt för att din situation ska förändras.
Jag tänker att det handlar om att boka en tid på vårdcentralen, be dom att göra ett test för depression. Kolla upp om du behöver medicin. Du behöver också prata med din huvudlärare i skolan och berätta om din situation, och att du behöver hjälp med att klara av skolan. Din lärare behöver tillsammans med andra lärare göra en plan för dig som är rimlig utifrån hur du mår. Skolan har en skyldighet att stötta dig i det här, och väldigt konkret dessutom.
Jag skulle också vilja att du, om det blir väldigt tungt tar en kontakt med självmordsupplysningen, där kan du chatta med personer som är extra bra på det här med självmordstankar: https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/ .
När man är ensam med sina tankar blir det tungt, att våga dela såhär som du har gjort med oss är jättebra. Jag skulle vilja att vi gör en slags överenskommelse om att du ska ta hand om dig själv just nu. Och prova de här olika stegen med att kontakta vårdcentralen och din huvudlärare. Hur känns det för dig?
Sedan kan du höra av dig hit igen och berätta hur det har gått. Jag vill säga att livet är för dig, och att det finns många sätt att hitta vägen ut på. Det kan vara svårt att hitta lösningar när man själv mår dåligt men det finns stöd och professionell hjälp att få. Jag hoppas på att höra av dig igen. Vi på Tjejjouren.se finns här för dig.
Mycket värme till dig. Hör gärna av dig igen och ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
