Hej, en 14 årig tjej här! Jag har ett problem; jag skadar mig själv.
Det började höstterminen i sjuan när min kompis gick igenom en del skit och mådde väldigt dåligt själv och den enda hon pratade med var mig. Det kändes som väldigt mycket ansvar och jag kände skuld för att jag inte gjorde nog så jag började skära mig som ett sätt att straffa mig själv.
I våras så började jag må lite bättre och pratade med min pappa och en skolpsykolog om att alltid känna ansvar för alla andra, jag slutade skada mig själv på sommaren för att inte mina föräldrar skulle märka något.
Nu i åttan, har jag börjat igen. Jag vet inte varför för jag mår ju egentligen inte dåligt; jag är glad minst en eller flera timmar per dag i alla fall. Min bror lider av depression och jag vet att det jag känner inte är så allvarligt, men när jag väl mår dåligt så känns det väldigt överväldigande och därför skär jag mig (dessutom händer det mycket i mitt liv just nu och det är skönt att ha kontroll). Nu har jag börjat göra det av vana, dagligen, så fort jag mår det mista dåligt eller om jag har tråkigt.
Jag värderar inte mig själv eller min kropp högt beroende på låg självkänsla och jag vet att jag skulle behöva söka hjälp men eftersom jag inte tror att jag lider av depression och har ett liv som jag borde vara tacksam för så känns det som att jag inte förtjänar hjälpen. Det känns bara som att jag är svag och dålig på att hantera problem.
Dessutom, när jag väl är glad eller försöker ändra mitt beteende så känns det som att alla de problem jag haft inte "räknas" längre eller att jag borde forstätta vara ledsen.
Samtidigt är jag rädd för att jag slösar bort min uppväxt eller råkar föstöra min kropp om jag inte gör något åt detta.
Allt är bara så förvirrande. Hjälp
Svar
Hej!
Vad bra att du hör av dig till oss!
Det är väldigt viktigt att våga prata om ditt problem precis som du gör nu. Du skriver att du skadar dig själv. Att det började som ett straff men att problematiken har trappats upp. Först och främst vill jag skriva ett det är fint av dig att bry dig om din vän så mycket. Det är lätt att påverkas av de personer runt omkring oss som vi bryr oss om. Du skriver också att du i våras började prata med din pappa och en skolpsykolog. Berättade du då om din självskada? Hur skulle det kännas att ta upp det igen men din pappa eller psykologen på skolan? Det kan vara jobbigt att berätta, känslor som skam eller rädsla kan komma upp. Men samtidigt kan det vara svårt att själv ta sig ur ett självskadebeteende, och då är det är det jätteviktigt att få hjälp! Din skolpsykolog har tillexempel erfarenhet av att träffa personer som har samma problematik som du och det är den personens jobb att ge råd och stötta.
Du behöver inte ha en speciell anledning till att må dåligt, ibland kan man göra det ändå. Det är svårt att vara människa, det är svårt att växa upp och lära sig hur man fungerar och hur man ska hantera olika känslor. Jag känner igen din beskrivning väl, du är inte ensam om att känna överväldigande känslor. Det är lätt att jämföra sig med andra, som du gör med din bror, du säger att dina känslor inte är så allvarliga. Men att skada sig själv är allvarligt, det är viktigt att du hittar andra sätt att hantera dina känslor när de sköljer över dig. Hur gjorde du i somras när du slutade? Vad fungerade för dig då? Det går att stå ut i sina känslor! Det kanske inte känns så, men känslor är inte statiska, det betyder att de inte är samma hela tiden. I alla fall inte för de flesta (är du i en depression t.ex. är det ett undantag). När du vill skada dig kan du försöka tänka på hur det skulle kännas om en timme, eller dagen efter om du skadade dig.
Ofta kan självskada leda ner i en ond spiral, att handingen skapar med ångest, som triggar dig att fortsätta. Vilka tillfällen triggar dig? Om du vet att det är extra kämpigt på kvällar kanske du kan försöka umgås med någon i din familj då eller någon kompis. Det är viktigt att undvika det som är triggande. I stället för att självskada kan du göra saker för att stå ut, tills du mår bättre, för du kommer att må bättre, det finns alternativ! Även om det inte alltid känns så där och då. Här är en lista som personer som själva självskadat satt ihop, på saker man kan göra för att stå ut, få utlopp för starka känslor eller tvinga bort negativa känslor: http://www.shedo.se/stod/fardighetslista/
Eftersom det blivit en vana kan det vara svårt att bryta den, då är det extra viktigt att du vänder dig till någon som kan hjälpa dig, som kan ge dig verktyg. Du kan ta till dig det jag har skrivit och läsa runt på sidan jag länkat, men ibland kan det krävas professionell hjälp. Om du inte kan sluta eller faller tillbaka i gamla vanor rekommenderar jag dig att vända dig till skolpsykologen, din närmaste ungdomsmottagning eller till vårdcentralen. Du förtjänar hjälpen! Det finns bakomliggande faktorer till att självskada, det är ett tecken på något annat som t.ex. låg självkänsla som du själv beskriver. Att börja göra andra saker när man mår dåligt och bryta sina mönster hjälper därför inte alltid, utan du kan behöva gå till botten med vad det är som får dig att må dåligt i perioder. Du kan lära dig hur du ska tackla de situationer som du mår dåligt i, men det är verkligen inte alltid lätt. Så du ska inte klanka ner på dig själv! Det går att förändra om du får rätt stöd, du har slutat förut och jag tror att du kan göra det igen.
Du skriver att du upplever att du är svag men jag tycker att du är allt annat än svag, det är modig och klokt att skriva till oss på tjejjouren! Du har många rationella tankar, men det är svårt att vara rationell när ens känslor är starka och överväldigande. Du ska vara nöjd över dig själv att du hör av dig, det tyder på att du tar det på allvar. Hör gärna av dig igen om du vill! Du kan även chatta eller ringa till en tjejjour om du skulle vilja prata mer.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
