Jag har alltid varit den duktiga, med höga betyg och bra kompisar.
Alltid gjort som mina föräldrar velat och aldrig visat min ilska. Tills i sommar.
Jag blev helt enkelt trött på att alla såg mig som den duktiga. Jag insåg att inte ens min familj tog min ilska på allvar när de knappt reagerade på att min brorsa bitchslapade mig ashårt.
Så jag bad min kompis att raka av mig halva håret, jag gav henne en rakapparat och så gjorde hon det.
Gjorde slitningar i mina jeans, frågade något random fyllo på busshållsplatsen att köpa ut öl och cigg.
Slutade skriva, läsa och komma hem i tid. Det kanske inte låter så hemskt, men med tanke på hur hårt de hållt mig innan så har det varit en väldigt stor förändring för mig.
När min brorsa kallade mig hora och mina föräldrar inte ens försvarade mig skrek jag för första gången på dom.
Kändes konstigt att inte hålla det inne, och de blev nog också ganska förvånade när jag, deras duktiga barn, plötsligt dunkat näven så hårt i väggen att ett antal tavlor fallit ner och gått sönder.
Men nu åt slutet av sommarn har det faktiskt varit värt det. Mina föräldrar har väl insett att de inte kan låta min brorsa (som är tre år äldre än mig) behandla mig hur som helst. Att jag inte kan vara den där mogna hela tiden. För jag orkar inte längre ta allt han säger till mig med en nickning.
Dessutom har de förstått att jag inte längre är 5 år. Det känns bra, trots att vägen hit inte var den roligaste.
Det har varit oerhört mycket bråk. Men som sagt, det har varit värt det.
Anonym
Lägg till kommentar