Det var aldrig så enkelt som jag föreställt mig.
Man såg kvinnor i media som misshandlades av sina män och man undrade varför de helt enkelt bara inte lämnade dem. Men det är inte så enkelt.
Jag trodde själv aldrig att jag skulle hamna i situationen, men det är lika lätt som att halka på ett bananskal och en vacker dag inser man bara att man har hamnat där och man förstår inte riktigt hur.
Det börjar inte med ett slag i ansiktet utan smått med att man stängs ute från omvärlden, man får höra varför man har fel och man godtar tillsut den illa gärningen.
Att vakna var väldigt smärtsamt, att tänka orden "jag befinner mig i en relation där jag blir misshandlad" kändes overklig. Att jag i flera månader tagit emot slag, skällsord och blivit manipulerad att tro att jag förtjänade att bli slagen, att jag inte var önskad, sköljde över mig i samband med att jag fick självmordstankar.
Som tur var vågade jag prata. Trots att jag i början alltid ursäktade hans beteende så slutade jag aldrig prata. Det blev min räddning.
För efter att i små doser börjat prata med någon som bara frågade hur jag mådde övergick det sedan till att jag gick till kvinnojouren. Efter att ha pratat med de som jobbade där några gånger vågade jag ta steget och göra slut med honom.
Nu ligger en anmälan hos polisen och jag går och väntar på om det kommer att bli en rättegång, vilket emellanåt känns tungt, ibland vill jag ta tillbaka anmälan för att jag är rädd för att jag måste möta honom igen, rädd för att jag kanske har fel och han förklaras oskyldig. Men innerst inne vet jag bättre och jag vägrar svika mitt dåvarande jag som behöver mitt nutida jag mer än någonsin, jag ska fortsätta framåt och bevisa för mig själv, honom och förhoppningsvis någon annan att det jag var med om aldrig har sårat mig så mycket.
På den ljusa sidan ser jag mig själv idag på ett helt annat sätt. Jag har insett mitt värde och jag vägrar se eller höra på de som försöker bevisa motsatsen. Jag känner mig mycket starkare, även om jag fortfarande har svåra dagar och nätter, men jag försöker att inte låta dessa stunder försvaga mig men jag försöker heller inte ignorera det mörker som finns där, om jag försöker att glömma bort det helt har det trots allt hänt förgäves.
Jag erkänner att jag var lite skeptisk när jag träffade en ny kille, men jag ville vägra tro att alla var likadana och han har bara varit förstående och går alltid att prata med. Jag känner att så länge jag får göra mig hörd så kommer jag aldrig att må så dåligt igen som jag gjorde då, då när jag var förtryckt, undangömd och glömd. Nu får jag vara mig själv och jag blir uppskattad ändå. Framförallt av mig själv.
Med vänliga hälsningar Nathalie.
Lägg till kommentar