Amy: "Jag förstod inte då att jag råkade illa ut hos killen som jag förälskat mig i"

Under alla tonår var det bara en person som kunde uppta hela min varelse. Jag var tretton och han var olagligt mycket äldre än jag, men då spelade det ingen roll för mig. Och det verkade inte göra det för han heller. Det var både fint och lite skrämmande ibland.

Vi har haft en sådan stormigt passionerad relation under mina tonår, med häftiga bråk, våld och uppbrott och fantastiska återföreningar med en så djup förståelse för varandra att inga ord har behövts för att vi ska veta vad den andra tänker och vill.

Vi träffades någon gång under 2002-03 och jag var totalt utsvulten på allt vad kärlek hette; ömhet, vänlighet, uppmärksamhet och uppskattning. Jag vandrade från fest till fest för att leta efter den där känslan av att vara sedd, och jag blev sedd av den här killen. Jag var dragen till honom, även om jag inte kallar det attraktion där och då.

Jag var smal, svarthårig och hårt sminkad och alldeles för lättklädd för vädret. Han var lång, välbyggd och hade brunt halvkort hår som blev lite lockigt, och de vackraste ögonen jag någonsin sett. Ögonen var klarblå i ljuset, och blev lite gulgrönbruna i lite dunklare ljus. Första gången vi kysstes så kände jag mig vuxnare än jag gjort tidigare. Han smakade alkohol då, alkohol och cigaretter. Men det tror jag att jag gjorde också.

En natt gick vi igenom hela Stockholm. Hand i hand gick vi från Hammarbyhöjden till Universitet och pratade. Ibland var vi tysta, men tystnaden talade mellan oss.

Han förstod mig bättre än någon annan, och jag inbillar mig att jag fick se sidor ingen annan såg hos honom. Han berättade om sin tragiska barndom och jag lyssnade och såg hur han misslyckades med att svälja tårarna. Han klappade mig på kinden och sa att han älskade mig när jag berättade om min problematiska relation till mina föräldrar. Han frågade aldrig om saker men lyssnade om jag berättade.

Mitt liv har varit stormigt hela tiden, människor har kommit in i min närhet för att sen försvinna snabbt igen. Hela min tonårstid fanns den här mannen där och jag flydde till honom från det jag upplevde var mycket värre problem på ”hemmaplan”. Jag förstod inte då att jag råkade illa ut hos den här killen som jag förälskat mig i.

Han har alkoholproblem och blir lätt våldsam när han är arg, och jag vet nu att hans kvinnosyn är allt annat än okej. Många människor jag ser upp till och söker råd och stöd ifrån idag tycker att han skadat mig nog, och jag förstår vad de menar. Men jag älskar honom. Han har funnits där för mig varje gång jag behövt honom, han har svarat varje gång jag ringt, han har sett mig gråta och han har plåstrat om mig när jag skadat mig, och han har räddat mitt liv många gånger om. Jag älskar honom. Kanske inte på det sättet jag gjorde när jag var fjorton-femton, men han kommer alltid vara min ungdoms stora kärlek. Det kan inga slag eller hårda ord som han gett mig ta ifrån mig.

En klok människa sa till mig en gång att ungdomens kärlekar är just det – ungdomens – av en anledning. Det är inte meningen att man ska stanna hos sin ungdoms kärlek när man blir äldre. Och det är något visst med att vara tonåring och kär, allt är så mycket stormigare. Jag tror visst att äldres kärlek (eller barns för den delen) kan vara precis lika stark, men jag tror inte att den är lika stormig och instabil som just under tonåren.

Jag försöker fortfarande komma över min stora tonårsromans, jag blir tjugotvå år i år, och jag börjar acceptera att det inte kommer gå att återfinna en sund och positiv kärlek där våld och alkoholen inte är så stora problem som de var när jag och min kärlek var tillsammans.

Det kanske finns en anledning till att han fanns i mitt liv när jag var fjorton och att han inte är en så stor del av mitt liv nu när jag är över tjugo år gammal. Det gör inte att jag inte får minnas hur det var att se hans vackra ansikte eller den där första gången när vi kysstes för nästan tio år sen.

Jag kommer minnas honom som min stora tonårsromans, personen som stod mig nära och som var kvar när ingen annan fanns kvar för mig. Jag vet att han inte gjorde bra eller snälla saker. Så som han behandlade mig, så gör man inte om man säger att man älskar någon. Men när vi blev kära så fanns inte de problemen mellan oss, och jag är tacksam för allt det fina jag minns.