Jag känner mig aldrig som smutsig som jag gör när jag försöker hjälpa henne.
För alla menade blickar jag gett till henne, när hennes tallrik enbart bestått att några ensamma salladsblad och någon sorglig tomatbit. Alla gånger då jag varsamt viskat i hennes öra att hon borde skippa träningen, om så bara för en dag.
När jag medvetet knuffat till henne lätt för att hon tveksamt tackat nej till att gå och fika efter skolan.
För att jag försiktigt berättat att jag ser rakt igenom henne när hon berättar att hon minsann redan ätit, och inte aaaalls är hungrig.
Att hon redan ser helt utmärglad ut, ja, att rent ut sagt ser sjuk ut. Att ingen kille vill känna revben sticka mot kroppen när han omfamnar en. Att hon redan är alldeles för mager, och att ingetingetinget blir egentligen bättre bara för hennes våg visar en lägre siffra en dagen innan. Att allt egentligen, i grund och botten, handlar om att man vill kunna kontrollera något när hela ens värld känns som ett stort kaos.
För alla tusen gånger jag förklarat för henne att hon bara gräver sin egen grav, och aldrig kommer kunna leva ett friskt och lyckligt liv om hon inte börjar kämpa för att bli fri från ätstörning.
Samtidigt som jag gör och säger allt det där så går jag själv och spyr efter varje måltid, mäter mina lår varje morgon och kväll, väger mig själv minst fem gånger om dagen, och tror egentligen att det inte finns något som gör en vackrare och lyckligare än ben som sticker ut.
Jag känner mig så otroligt smutsig...
Lägg till kommentar