Fetast och smutsigast i världen, eller det var så det kändes.
Jag var 13 år gammal och skulle precis börja högstadiet första gången jag kände mig så fet. I mellanstadiet hade jag inte haft många vänner och jag hade aldrig förstått varför, men nu förstod jag. Jag var ju fet, äcklig och smutsig. Vem ville ha någon som var det? Det var så jag fick mina ätstörningar.
Jag förstod inte varför jag inte hade sett allt fett innan, det var ju överallt. Någonting måste göras, jag gick ut starkt. Skippade lunchen, alla mellanmål och försökte äta så lite frukost och middag som möjligt.
Dock var det väldigt svårt att slippa måltiderna hemma då vi alltid äter dessa tillsammans. Det fanns inte i min världsbild att någon jag kände skulle få veta att jag börjat banta, det skulle bara fått mig att känna mig ännu mer smutsig. I hemlighet började jag dra ner på maten.
I skolan var jag mätt efter den enorma frukosten jag ätit och till middagen var jag mätt efter den stora lunchen. Eller, inte riktigt, men det var vad jag sa för att slippa äta.
I början gick det bra, jag förlorade några kilon och kände mig oövervinnelig. Men snart kom första stoppet, jag var hungrig så när ingen såg tryckte jag i mig både kakor och godis. Vissa gånger spydde jag, andra inte, men ångesten var alltid lika hög.
Åren gick, jag växlade svält med hetsätning, hade aldrig känt mig så falsk och smutsig. Jag isolerade mig själv både från vänner och familj vilket fick mig att känna mig ensam. Ensammast i världen, vilket självklart var fettets fel.
Allt gick helt enkelt utför men tillslut var det dags för mig att börja gymnasiet. Jag var nu mer fast i min ätstörning än någonsin tidigare och valde därför ett gymnasium där jag nästan inte kände någon för att kunna fortsätta banta.
Men här kom vändningen.
Min klass var den gulligaste någonsin. Jag hade aldrig förut haft så fina vänner eller gått i en sådan fin klass. Det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag behövde hjälp.
Nu är jag på väg tillbaka från ett helvete som kallas för en ätstörning. Jag har som alla både bättre och sämre dagar men tillslut ska jag komma ända upp.
För jag, precis som alla ni som läser detta, är den absolut finaste människan på jorden. Och inte smutsig alls.
Mika bloggar här www.kampenomettliv.blogg.se.
Lägg till kommentar