Det finns stunder då man mår så dåligt.
När man bara vill skrika och lägga sig ner och dö. Man orkar inte mer. Jag har skrikit många gånger, men aldrig dött.
Jag har alltid varit lite annorlunda. Lite för mycket kan man tycka, lite för lång, lite för smal, lite för konstig. Det där med att vara smal har ältats om och om igen i mitt huvud. Igen och igen. Alla tjejer bara tjatar på "Jag är för tjock"
Är det inte i puberteten man ska lägga på sig lite fett?
I början störde det mig inte alls, "Jag är såhär, det går inte att ändra på"
Men det började smyga sig på mig mer och mer. Om jag sög in magen såg det ut som jag inte ätit på veckor. På hälsokontrollen slog det mig, jag är underviktig och jag äter inte ens varje dag?
Det ligger ständig press på att man ska vara perfekt, ha stora bröst, vara pinnsmal, ha snygga, långa ben.
Men ingen är sån, naturligt.
Att vara annorlunda gör ibland att jag känner mig smutsig. Jag vill ha samma "Oj jag har lagt på mig lite för mycket"-problem
Mamma hade pratat med mig om hur viktigt det var att jag åt varje dag. Ibland lekte jag med tanken, jag slutar äta helt och kollar vad som händer. Jag hade inte anorexia, men ibland ville jag bara inte äta även om magen kurrade.
Men en dag slog tanken mig igen. Jag känner en tjej som inte äter, hon ligger på sjukhus. Hon sitter i rullstol. Jag vill inte bli som henne.
Jag började försöka, lite mer. Att bli som jag vill bli, kurvig, få stora former. Men sen fatta jag, det kommer aldrig hända, jag har inte den benstommen.
Jag kämpar på fortfarande, utan resultat. Men jag ger inte upp.
Lägg till kommentar