Mitt liv är värdelöstDet finns ingenting roligt längre jag orkar inte plugga, jag orkar ingenting längre. jag är 17 år och går andra året i gymnasiet och jag sitter bara och väntar från klockan åtta på morgonen till halv fyra att få åka hem för ingen buss går nära mitt hus. Min pojkvän gjorde slut för 2 veckor sen o vi är fortfarande kompisar men hela mitt liv är värdelöst efter att han gjorde slut, det känns som om jag inte har något kvar, jag har mina få vänner på skype som jag träffar ibland men de har mycket plugg och typ alla mina vänner är deprimerade.jag vill inte ha någon hjälp heller, för när någon försöker hjälpa mig blir allt hundra gånger värre, det funkar inte att prata med bup, inte med föräldrar, mina kompisar har egna problem och jag har ingen kompis alls kvar i min skola. jag har aldrig kännt mig så här ensam i mitt liv och jag käkar både setralin och conserta. många gånger har jag funderat på att ta livet av mig, men det känns inte rätt mot de jag lämnar bakom mig. när jag är hemma ser jag bara på tv i sängen eller spelar data och väntar på... typ ingenting. jag har ingen aning vad jag vill göra i framtiden eller hur det ska gå för mig i framtiden. ända sedan bup berättade för mig, två och ett halvt år sen, att jag har asperger har det blivit värre och värre, jag vet inte om jag har förändrats för att jag fått reda på att jag hade det eller om jag hade blivit som jag är ändå. jag kan skratta och vara glad, men allting känns så värdelöst nu. jag har verkligen ingen.
Svar
Hej,
vad bra att du hör av dig till oss. Du skriver att du inte direkt vill ha någon hjälp för att det bara blir sämre då, men ibland kan en ju vilja ha någon som lyssnar, och det finns ju vi på tjejjourerna till för.
Du skriver att du mått sämre sen du fick din Asperger-diagnos av BUP, och så kan det vara för vissa. En del mår bra av att få förklarat för sig varför man mår som man gör, eller om man har haft olika problem som går att relatera till diagnosen. Då kan det vara skönt att "bitarna faller på plats". Dessutom kan man få rätt hjälp och stöd när det finns dokumenterat vad det är för diagnos man har. Men så har det alltså inte blivit för dig, om jag förstår dig rätt? Det kan absolut vara så att det inte alls underlättar att få en diagnos. En del känner sig stämplade av samhället, att man blir förklarad som annorlunda och så vidare, och trivs inte alls med det. Eller känner inte alls igen sig i det som är utmärkande för den diagnos man fått. Är det så för dig? Oavsett om ditt försämrade mående har med din diagnos att göra eller inte, så har du rätt att få hjälp. Du ska inte behöva må såhär dåligt! Du skriver att du äter några olika mediciner. Har du gjort det länge? Det är lite knepigt med mediciner, för det är inte alltid de fungerar likadant på alla. Det kan vara så att den medicin du får inte riktigt passar dig, och att du skulle må bättre om du bytte. Det kan också vara så att du precis börjat äta någon av medicinerna, och att kroppen inte riktigt hunnit vänja sig. Ofta mår man sämre när man börjar medicinera, innan det vänder och blir bättre igen. I vilket fall så tänker jag att det bästa är att prata med den som skrivit ut dina mediciner, och fråga om det kan vara så att det du får kan påverka dig negativt. Vad tror du om det?
Du skriver att du har funderat på att ta livet av dig, men att du inte gjort det för att det inte känns rätt för dem du skulle lämna efter dig. Det är inte ovanligt att någon som mår dåligt funderar på självmord, och det är tunga tankar att bära omkring på ensam. Är det någon som vet om att du har tankar på självmord ibland? Även om du inte tänker försöka skada dig själv, eller försöka ta livet av dig, så är det jättebra att ha någon att prata med om hur man tänker och känner. Du skriver att det inte skulle kännas rätt mot dem du lämnar efter dig, och det är moget och fint gentemot de du tycker om att kunna tänka så. Vad bra att du har tänkt om vid de tillfällena du funderat på självmord, det är starkt!
Det är verkligen så att det finns hjälp att få, och du måste inte ta dig igenom det här på egen hand. Du skriver att du känner dig väldigt ensam, och att det bara har blivit sämre när du sökt hjälp, så jag förstår att det känns svårt att ge det en chans till. Men jag tänker att ibland måste processen vara skitjobbig, för att det ska kunna bli bättre till slut. Alltså- ibland när man börjar prata om saker så känns det ännu tyngre och svårare ett tag (bland annat för att det kan vara tufft att sätta ord på allt man känner och upplever), men att det efter ett tag känns lättare att prata om jobbigheterna, när man väl fått ur sig allt. Tror du att det kan vara så? Om du vill prata över internet med någon annan än en tjejjour, så finns det en förening som heter MIND som är experter på psykisk ohälsa. De har chatt också om du vill testa det. Du hittar dem på www.mind.se
Du skriver om många saker som inte är bra i ditt liv, och om jag uppfattar dig rätt så är det som är tyngst just nu att du känner dig ensam. Stämmer det? Du skriver att allt känns värdelöst, att du inte har någon ork och att du inte har någon som du kan vända dig till. Du ska veta att du är alltid välkommen att höra av dig till en tjejjour när du känner dig ensam (eller annars också). Att vara orkeslös leder lätt till en ond cirkel av initiativlöshet och ensamhet, då man mest blir hemma för sig själv och inte kommer iväg på några aktiviteter eller sådär. Har du några intressen? Finns det något du tycker är kul att göra, som du inte gjort på ett tag? Eller något du velat testa som du inte kommit dig för att göra? En positiv effekt av att våga/orka/kunna ta sig iväg på något nytt är att det också kan leda till nya bekantskaper. Vad tror du om det? Det kan låta hurtigt, men faktiskt så kan det förändra mycket att bryta rutiner i sitt liv.
Du är som sagt varmt välkommen att skriva till oss igen, du är värd att må bättre än vad du gör idag!
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
