hej!!! jag är en tjej på 16 år. min pappa kommer från england och min mamma från sverige. när jag var 14 år så dog min pappa. han blev påkörd och klarade sig tyvärr inte. efter det blev jag väldigt deprimerad. jag slutade äta och isolerade mig från mina kompisar. efter en månad så bestämde mamma att vi skulle flytta till sverige. om jag ska vara ärlig så blev jag ganska ledsen. jag hade bott i england i 14 år och nu ska vi flytta. det betyder att jag inte kommer kunna besöka min pappas grav lika ofta. vi flyttade i alla fall till sverige. när vi kom till den svenska flygpkatsen så var det en kille där som kramade om min mamma. han sa hej till mig men jag svarade inte. senare fick jag reda på att han och min mamma var ihop. jag kunde känna hur mitt hjärta bröst. 1 månad. hur kunde hon komma över pappa så snabt. jag hatade min mammas kille peter. han kännde det också. han började misshandla mig. men jag vågade inte säga till min mamma. han hade misshandlat mig i ett halv år när min mamma en gång kom hem från jobbet och såg honom slå mig. hon blev arg och ledsen. men inte på honom itan på mig. hon kastade ut mig ur huset och jag vet fortfarande inte varför. jag kom tillbaka efter c. 2 dagar efter att hon hade kastat ut mig. peter var inte där min min mamma blev aldrig sig lik. hon blev en alcoholist och jag fick vo med en fostrfamilj. de var snälla med denna familj bestod av 2 elaka storebrorser och en pappa. jag hade ingen tillit till killar längre. pappan var däremot jätte snäll och försökte alltid hjälpa mig med dessa 2 bröder retade mig altid och det hände en gång att en av dessa killar gock in till mitt rum när jag bytte om. han såg mig med underkläder och han började le. jag hatar honom och hans bror. jag blev senare i åren kär i en kille som heter ludvig. det ända problemet är att han är min lärare. när jag fick reda på att han skulle flytta till canada om 1 vecka blev jag helt förkrossad. jag bestämde mig för att berätta allt. inte att jag gillade honom men om mitt liv. han stöttade mig den sissta veckan han var kvar. en dag inan han reste hade vi sex. det var helt underbart. allt skedde hemma hos mig. ty är gick min styvpappa in i mitt rum när vi hade det. han blev jätte arg. han ansåg att jag var för ung och att öudvig var för gammal (26 år) ludvig reste nästa dag och jag har aldrig mer.hört av honom. ibland undrar jag om han gjorde allt för att utnytja mig. varför har han annars aldrig ringt. men det kändes så äkta. han var min första kärlek. fär en månad sedan fick jag reda på att min mamma hade dött. hon hade dött av en överdos. jag fick inte gå på hennes begravning av min styvpappa. mina bröder hatar mig mer än någonsin. men jag kan stå ut med det. det jag inte kan stå.it med är amla dessa tankar. för 3 veckor sedan gick min pappa in på mig. han var förbannad. han sa att jag hade stulit hans pengar vilket jag inte har gjort. han som alla andra slog mig. jag blev förföyttad till en annan foster familj sedan. jag är 165 cm lång och väger 42 kg. är jag underviktig. min nya familj är underbar jmen jag är väödigt deprimerad. jag ska träffa en sykolog snart även fasfassy jag inte vill det. det här är ingen fråga. jag ville bara skriva av mig. tack för att zu läste...
Svar
Hej Nicole! Vad starkt att du vågar berätta din historia för oss på Tjejjouren.se. Ibland kan det vara skönt att bara få skriva av sig utan att ställa någon konkret fråga, vilket är helt okej. Du berättar att du ska träffa en psykolog, men att du inte riktigt vill samtidigt som du uttrycker att du är väldigt deprimerad. Vad är det som gör att du inte vill prata med en psykolog? Du har rätt att avbryta din psykologkontakt om du känner att du inte trivs, eller byta psykologen du pratar med om du inte trivs med just denne. Det går även att ha kuratorskontakt eller liknande genom ungdomsmottagningen utan att någon annan får veta om det, om du hellre skulle trivas med det. Men eftersom du beskriver att du är väldigt deprimerad, är en psykologkontakt kanske det bästa för att du ska få rätt hjälp och behandling för ditt mående.
Det kan oftast vara bra att ha någon som man kan prata med, speciellt om man bär på tunga saker, så som du beskriver. Men det är ändå viktigt att det känns bekvämt att prata och att du inte känner dig tvungen. Du kanske också har någon annan du kan prata med Du berättar att din nya familj är underbar, och kanske kan du finna stöd hos dem? Känner du att du kan prata med dom om det du beskrivit för oss?
Jag vill passa på att bekräfta dig och säga att du är otroligt stark som vågar berätta din historia. Tack för att du skrev till oss och lycka till. Hör gärna av dig om du har fler frågor eller funderingar.
Ta hand om dig!
/ Tjejjouren.se
