Hej! Jag är periodvis otroligt ledsen, över allt. En av mina närmsta killkompisar dog i början av det här året och det spelar självklart en stor roll i det hela. Jag tillbringade dom första fyra/femmånaderna till att gräva ner migordentligt, grät exakt varje dag och klarade inte av att vara i skolan, koncentrera mig,umgås osv. Sedan tillbringade jag ca 3 månader åt att vara livrädd för någon mer i min närhet skulle dö, jag kunde ringa familj och vänner ibland bara för att checka om dom va ok, hitta på anledningar osv. Nu har det gått 10 måndader och 10 dagar och självklart tär det fortfarande på mig, har nu lärt mig att leva med det men smärtan är kvar.Ibland så älskar jag mig själv, mina vänner, mitt liv men i perioder så känns allt så fel, jag känner mig ensam och det känns som om jag bara väntar på att få komma iväg och börja mitt liv, på riktigt. Just nu känns det så, inget går som jag vill att det ska gå, jag känner mig så ensam fast jag har alla dessa människor runt omkring mig, det känns som om ingen förstår mig så det spelar ingen roll vad jag säger för ingen kommer fatta..Jag orkar verklgen inte, jag blir så frustrerad och vet inte vart jag ska ta vägen, jag är 18 år gammal och jag vill så mycket men att känna som jag gör just nu gör att jag nästan bara vill ge upp allt..vad är mitt problem? Jag vet att jag har ett jättebra liv, jag har hur mycket vänner som helst, killar som vill ha mig, jobb, familj, pengar, aa mitt liv är precis som jag vill att det ska vara, förutom att jag är så olycklig.
Svar
Hej!
Vad bra att du hör av dig hit med dina tankar och funderingar! Vad tråkigt att höra att en av dina närmsta killkompisar dog i början av året. Att någon som står en nära dör innebär en stor sorg och kan väcka mycket tankar och funderingar, vilket det verkar som att det har gjort hos dig eftersom du oroat dig över att någon mer i din närhet skulle dö.
Du skriver att du under de första 4 - 5 månaderna grät varje dag, inte klarade av att koncentrera dig, umgås, och vara i skolan. Jag tänker att efter den mest akuta chocken och sorgen släppt efter några månader så är man fortfarande ledsen även om man kanske inte gråter lika mycket, och även om man får lättare att tänka på andra saker ibland, så som skolan och kompisar. Detta kan göra att de som finns omkring en inte märker av lika mycket att man fortfarande är ledsen, eftersom man t.ex. inte gråter lika mycket. Detta kan göra att man, när det har gått ett tag, kan känna sig mer ensam i sin sorg. Kan det vara så det är för dig? Jag funderar över om du har haft någon att prata med om detta? Och om det finns någon som du kan vända dig till nu och prata med när du känner dig ledsen? Det kan vara viktigt att ha någon att prata med, och dela sina tankar med, eftersom det kan göra att man känner sig mindre ensam. Det kan också vara skönt att sätta ord på det man känner, och det tycker jag du har gjort bra i det du skrivit till oss.
Att du efter att din kompis dog har oroat dig över att andra i din närhet ska dö tänker jag kan vara en del i den bearbetningsprocess som det är när någon går bort. Det är inte konstigt att man får sådana funderingar när någon går bort, men det kan vara viktigt att ha någon att prata med om detta, så att man inte fastnar i en oro. Att oroa sig över att det ska hända personer i ens närhet något blir väldigt påfrestande och leder till att man inte mår bra.
Du skriver att ibland så älskar du dig själv, dina vänner och ditt liv men ibland känns allt så fel. Vad är det som känns fel? Du skriver att du bara väntar på att få komma iväg och börja ditt liv på riktigt. Fundera över vad du menar med att börja ditt liv på riktigt? Vad är det som skulle vara annorlunda mot nu, för att det skulle kännas "på riktigt"? Jag tänker att det är vanligt i den period i livet du är att man funderar mycket kring vad man vill och hur man vill att ens liv ska vara. Du skriver att du vill så mycket men att det känns som att du bara vill ge upp när du känner som du gör nu. Jag tänker att det viktigaste är, först och främst, att må bra. Sedan, vad du ska göra med ditt liv, kan komma senare. Det är heller inget man behöver veta när man är 18 år, utan man kan prova sig fram lite och se vad som får en att må bra. Fundera över vad det är som gör att du är olycklig? Ibland kan man behöva stöd för att sluta må dåligt, antingen från någon närstående eller från någon professionell. T.ex. kan man vända sig till en kurator på en skola, ungdomsmottagning eller vårdcentral.
Du skriver att du känner dig ensam eftersom det känns som att ingen förstår dig. Jag funderar över om du har försökt prata med någon, och försökt få dem att förstå dig? Ibland kan det kännas som att ingen förstår en, men det kan ändå vara viktigt att försöka tro på att någon kan förstå en. Ingen klarar av att gå runt och må dåligt och behålla allt för sig själv. Finns det någon du litar på som du skulle kunna försöka ta stöd utav? Du är också välkommen att höra av dig till Tjejjourens chatt, om du vill prata mer.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
