Olivia: "Sedan sitter man på köksgolvet och hatar sig själv som in i fan"

Visst det var ingen som sa rakt ut att man var tvungen att var jätte smal, men det fanns där.

Nu blir jag så jävligt arg på reklamer, jo en gång satt jag mig faktiskt ner och tänkte kolla igenom en tidning med reklam för kläder och se om jag kunde hitta några tjejer i klädtidningen som inte var omöjligt smala hade stora bröst och hade jätte mycket smink. Svaret blev typ 0 tjejer var som jag inte beskrev först. Liksom om jag köper ett par kläder vill jag ju inte se hur det ser ut på en person som inte ser ut att ha några ben i kroppen, liksom kan det inte vara en normal tjej bara. Visst en tjej får vara smal och ha stora bröst, men jag kan garantera att inte alla tjejer ser ut så.

Trots att man vet hur dumt det är så hände det mig också.

Jag blev väldigt osäker på min kropp, jag visste att jag inte var speciellt tjock, men jag var ändå inte fullt nöjd med min kropp.

Mitt självförtroende är ju ganska lågt nu när jag är deprimerad (vilket ingen vet.) Jag började att kolla på min kropp med andra ögon, eller sen jag börjat må dåligt i stort sätt hade det funnits som 2 sidor av mig, 1. Den snälla som liksom försvarar mig själv. 2. Den sidan av mig som bara är självhat, den sidan som kan påpeka fel med allt jag gör, vilket den gör också.

Den sidan satte igång med ett nytt klagomål, "du är för tjock" eller "hur fan kan du sitta kvar i matsalen mer en 20 min?!"

Den sidan av mig som är "snäll" försöker förgäves försvara mig själv "Olivia du är inte tjock och det är inget fel att vara lite rund om man är det", för jag har inga krav på hur andra ska se ut, nej att man är lite rund och inte ser perfekt ut är inget som jag skulle kritisera någon för, ja förutom mig själv.

Dagen börjar med frukosten som typ består av några tuggor äggröra. Sedan är det lunch och jag ätter pytte lite, minst av alla faktiskt.

Sen så kommer kvällen och man är skit hungrig, man tillåter sig själv ta en macka som blir 2 och 3 osv.

Sedan sitter man på köksgolvet och hatar sig själv som in i fan.

Jag blir så ledsen när jag inser att hur jag behandlar mig själv och mår beror i stort sätt på hur andra är. Har jag tex haft en bra dag och alla har varit schysta så är jag snällare mot mig själv en i vanliga fall.

Har jag och andra sidan haft en dålig dag där någon exempelvis har kritiserat att jag tycker om att prata eller säger att jag är ful. Då är jag inte nådig mot mig själv, för jag tänker inte "det är dom andras fel att jag tror att det är fel att jag pratar" nej jag tänker "sluta prata så mycket, anpassa dig och bli tystare och lyssna på dom andra!"

Mitt självförtroende är inte det bästa, men det är det nog inte så många som har listat ut, jag värkar nog ganska självsäker.

Och som sist måste jag ta upp vad som är höjdpunkten på veckan- gympan. Och nej det är inte för att jag total älskar idrotts lektionerna, trots att jag faktiskt tycker ganska mycket om gympa lektionerna. Nej det beror på något anat, och det är omklädningsrummen.

Det är faktiskt som en annan värd. Tjejerna kan prata om vad dom vill och behöver prata om.

Jag försöker alltid stötta dom andra tjejerna och om det är någon som säger att den måste ha på sig någon tjockare tröja över sitt linne för att den tycker att hon är tjock så vill jag inte att dom ska få det som jag slippa ångest och allt ihop så självklart berättar jag ju att hon inte är tjock, det brukar dom andra tjejerna och så göra, vi stöttar varandra, men ändå vågar jag inte berätta, för om jag berätta det kunde jag ju lika gärna berätta allt.

Jag har insätt att jag tänker för mycket på hur jag ska hjälpa andra, och inte på hur jag ska hjälpa mig själv.

Man kan inte hjälpa någon med självförtroendet om man egentligen skulle behöva hjälp själv med det. Det är svårt att få andra att må bättre när du själv inte mår bra. Det är svårt att få folk att våga när du själv inte vågar.

Men man vill ju inte att dom ska hamna i samma situation som en själv.