Jag är en feminist, en stolt sådan men när diskussioner i vardagen handlar om feminismen får jag ofta tunghäfta. Det är hemskt.
Jag kan skrika inombords vad det är jag inte vågar få ut. För ska dem döma mig negativt om jag yttrar mig?
Jag tänker väldigt feministiskt, har jag hört och folk förknippar mig som en stark feminist men eftersom jag inte har all fakta om feminismen så yttrar jag mig sällan.
Är det fel av mig att backa i vissa situationer? Att sitta still när till exempel min lärare trycker ner feminismen framför oss elever? Är det fel av mig att inte våga yttra mig och riskera ett sämre betyg?
Jag tror, att det är många där ute som känner igen sig i mina tankar. Livet är inte lätt, det har jag lärt mig. Livet är en kamp som vi måste utkämpa men när man redan utkämpat så många krig som jag har, kan jag då inte bara få vara en lite tystare feminist? Måste jag skrika ut mina tankar på grund av min historik?
Tidigare trodde jag faktiskt att alla feminister var lesbiska. Jag trodde också att alla feminister hatade män. Feminister skulle heller inte raka sig under armhålorna eller på benen. Deras underliv skulle också lämnas håriga. Det är ju trots allt den bild som ofta ritas upp i samhället.
Idag vet jag bättre. Nu är jag själv en feminist. Men inte hatar jag män för det. Inte är jag lesbisk. Och visst rakar jag mig precis som de som både är och inte är feminister.
När jag för första gången kom i kontakt med en tjejjour, öppnades mina ögon och jag insåg att allt det jag trott bara var myter för att vi tjejer och kvinnor inte skulle kämpa för vårt eget värde i livet.
Så, året var 2007 när jag gick från att levt med en kille som misshandlat mig totalt till att bli en sten äkta feminist som skrek ut min vrede över killar och män som beteede sig som svin.
Vilken inriktning i feminismen har jag då valt?
Där finns några att välja mellan men jag kan inte välja. Istället plockar jag det jag tycker är viktigt ifrån varje ”post”. Som jag nämnde lite längre upp i inlägget så har jag inte all fakta om feminismen. Jag vet vilka milstolpar feminismen nått och jag vet vilka saker som jag tycker är bra att kämpa för men jag vet långt ifrån allt.
År 2009 startade jag och några till en ny tjejjour. Jag kom till att bli tjejjourens ansikte utåt och väldigt många vände sig till mig utanför tjejjouren också. Det hade blivit mitt kall, att yttra mig och att försöka öppna upp fler ögon, så som mina hade öppnats. Men när min dotter kom till världen ändrades allt.
Nu gick jag från att ha kämpat för att öppna upp fler ögon till att verkligen försöka få samhället till en lite bättre värld för min flickas skull. Idag är jag inte längre aktiv i tjejjouren. Idag är jag en student som trampas med andras nedlåtande om just feminismen.
Jag har kämpat, nu behöver jag en paus från allt krigande och lägga min energi på att uppfostra en stark och värdefull individ. Är det då så fel av mig att sitta tystare för att inte riskera att få ett sämre betyg?
Det skulle handla om vardagsfeminism. Jag är en vardagsfeminist som sitter tyst i klassrummet men på papper lämnar jag mina åsikter. I många av mina uppsatser jag skrivit under den tiden jag varit tillbaka i skolbänken handlar om feminismen. Jag kanske inte längre yttrar mig oralt men jag yttrar mig åtminstone. Jag kämpar fortfarande men inte längre på samma bredd.
Plus, sen är du ju så mycket roligare att göra större saker som demonstationer och sådant för där kan man ju verkligen skrika ut allt man vill! Det är också mycket roligare att bli intervjuad eller skriva offentligt om feminismen än att skrika på en korkad lärare, tycker jag i alla fall.
Så mitt vardagstips till alla er där ute är, istället för att skrika till på läraren – skriv en uppsats om ämnet och argumentera för feminismen och ta in lärarens egna citat däri. Kan bli en kul grej av det och dessutom så slipper man alla klasskamraters eviga blickar. :)
Ta hand om er!
Evelina bloggar på evelinalangstrom.blogspot.com.
