Emilia: "Jag är rädd att andra ska tro att jag kan klara mig alldeles själv"

Stirra in i brungröna ögon och säga att nu är det slut. Nu är du stor, du behöver ingen hjälp och nu slipper i lyssna på alla dina tråkigheter.

Typ, bra Emilia! låt skiten gro inom dig istället. Du är frisk.

Mest av allt, är jag rädd för att folk ska tro på mig när jag ljuger så vilt att jag knappt kan hålla rätt på allt. Tro att jag verkligen njuter av vårens första kulglass eller sommarens första barbenta dag.

För, jag njuter inte.

Jag är rädd.

Ungefär som den där osäkra pojken i tvåan, som spiller mjölk på matsalsgolvet och får dumma kommentarer spottade över sig. Som bara tackar och tar emot, skrattar och säger att visst är jag dum i huvet, haha! Asgarvar i stället för att storgråta.

Sån är jag. Jag storgråter inte. Jag lutar huvudet bakåt och värms av vårsolen, får alla andra att tro att min choklad-och-pistageglass är det bästa jag har varit med om. Visar inga tecken på svaghet, inte inför andra. Jag drar på mig avklippta blåjeans och ser till att dölja för alla andra att jag egentligen inte står ut. Jag hoppar och springer och sitter med låren platt mot trädgårdssoffan, iklädd avklippta blåjeans.

Det är när de andra inte ser som jag vänder mig om och gör grimaser för att de där sladdriga, onormalt stora benen faktiskt är mina.

Show no fear.

Och vad skulle det tjäna till? Vem skulle hållt om mig så som jag önskar, när jag stammar fram att jag är rädd för glass? Vem skulle förstått att man faktiskt kan vara livrädd för en idrottslektion, en t-shirt eller en speciell siffra på vågen? Skulle någon ens försöka förstå sig på en rädsla som dels skyddas och täcks över titt som tätt. Dels ligger och bubblar och bara väntar på att bli upptäckt. Bli utrotad helt enkelt.

Jag vill inte veta.

Hellre skrattar jag när det blir jobbigt. Låtsas att allting är bra, fina fisken. Helt jävla underbart!

För ärligt talat, så är jag nog rädd för att släppa den där rädslan.