Andra dagen i skolan kom vår studie- och yrkesvägledare in i klassrummet och skulle prata om hur viktigt det var att redan nu börja tänka på gymnasiet, vi gick faktiskt i nian nu och stora beslut skulle ju fattas, ja herregud.
Allt var så viktigt, det skulle vara korrekt in i sista stund och om något var fel (även om man själv inte riktigt visste vad felet var) så blev det panik. Hon pratade om poäng i gymnasiet, och hur viktigt det var att göra rätt val för att det här valet skapar hela ert liv. Stressen var enorm när hon avslutade sitt tal med att säga att man skulle få trettio minuters personlig tid med henne för att prata om sina val.
Det var tisdag, jag skulle vara hos henne vid elva men hon var sen med fem minuter men kunde ändå inte hålla på längre än till halv sade hon innan hon ens hade sagt hej. Sedan spenderades femton minuter av att diskutera mitt efternamn och när hon (äntligen) frågade mig vad jag ville gå för typ av linje så var tiden nästan slut.
Men sen då? Jag är återigen på väg att falla utåt
Jag sade att jag var väldigt intresserad av att skriva, men om inget bra alternativ finns ville jag gå någonstans där jag får vara kreativ på annat sätt, fotografering blev då mitt andrahandsval av ämne. Det hon fokuserade på var fotografering och ingenting annat och när jag gick därifrån vet jag att det kändes som om huvudet hade exploderat och jag fattade ingenting.
Jag var så nervös när jag gjorde mitt val (samhälle-kultur med EU-profil) eftersom jag egentligen inte hade någon koll alls. Jag har nog aldrig mått så dåligt som månaderna efter det mötet fram till min födelsedag förra året då beskedet kom. Jag hade kommit in på mitt gymnasium och helt plötsligt var min framtid säkrad.
Det här må låta konstigt för vissa, men framtiden är faktiskt det jag oroar mig mest för. Nu kan jag känna att, ja, jag går på en skola som är fantastisk för mig och linjen kunde inte ha blivit mer rätt. Men sen då? Jag är återigen på väg att falla utåt. Jag började tvåan för bara någon vecka sedan och börjar redan må illa över högskola, jobb, lägenhet och allt vuxentjaffs som jag verkligen inte alls vill vara en del av. Men, det jag vill komma fram till är att det är okej. För det löser sig, även om det låter som en klyscha.
Jag heter Elin och min största rädsla är framtiden, vad är din?
Lägg till kommentar