Det första jag tänker på när jag hör ordet skam är dagen jag förlorade min oskuld. Tretton år var jag, tretton år och jag trodde helt seriöst på att jag skulle dö oskuld. TRETTON år.
"Jag låg naken och fattade ingenting. Jag kommer inte ihåg vad som hände den morgonen men jag kommer ihåg skammen som jag kände av att inte veta vad som hade hänt, eller inte hänt."
"De bara ploppade ut. Det fanns inte alls någon ventil. Direkt när jag hade sagt lögnen ville jag ta tillbaka den. Jag ville det av hela mitt hjärta men vågade inte."
Ibland var du arg utan anledning. Kastade ner mig på golvet, slog utan knytslag och spottade hot på mig för att du inte fått som du velat. Men jag ställde mig upp igen, lika stark som förut men med en öm kind och ett sönderslitet hjärta.