Min sambo ligger redan nerbäddad i sängen och tittar på tv.
Jag tar av mig. Står kvar i BH och trosor – matchande. Inte en blick får jag. Hans ögon stirrar blint in i tvn. Jag kryper ner i sängen, på alla fyra står jag och lägger rätt min kudde, lägger den nära honom.
Sen plötsligt kommer känslan tillbaka. Jag är ful. Inte i ansiktet, jag är faktiskt riktigt söt i ansiktet. Men min kropp. Min beniga kropp. Brösten som knappt fyller en A-kupa, mina höftben som sticker ut, min synliga ryggrad och mina spinkiga ben.
Har flera gånger ringt till läkare. Sökt hjälp. Alla samtal slutar med detsamma. Att jag gråtfärdig lägger på luren efter de sagt att jag ska äta mer.
Jag äter otroligt mycket, massa fet mat och inget händer. Försöker jag gå upp i vikt tappar jag i stället.
Redan i mellanstadiet var lärarna oroliga för mig. Sa till mamma att jag nog hade anorexia. Läkarbesök med frågor som ”Brukar du gå och spy upp maten på toa efter att du har ätit?”. ”NEJ! svarar jag med tårar i ögonen. Jag äter som jag ska, jag älskar mat”
10 år senare, har fortfarande ingen läkare tagit sig till mig. Ät mer ät mer ät mer är det enda man hör. Magsmärtor har jag också. Ibland kraftiga så jag inte kan stå upp. Jag mår illa, ofta.
Jag ser varje dag på min kropp och fylls med äckel. Mår dåligt över mina pyttesmå bröst. Mina handleder är som pinnar och jag undviker att visa dem för någon. Har jag någon gång sex med min sambo, tänker jag bara på min äckliga kropp. Han lägger händerna på mina höfter och jag vet att han kan känna mitt skelett.
Får ofta kommentaren ”gud vad smal du är!”. Folk ser det som en komplimang. Jag frågar då ofta, ni som har lite extra fett på kroppen. Kanske en stor kula på magen eller feta, dallriga armar. Om någon skulle säga till er ”Gud vad tjock du är!”, Hade ni då tagit det som en komplimang. Hade ni svarat ”åh tack” och kvittrat hela dagen, överlyckliga över kommentaren?
Jag tror faktiskt inte att det finns en enda person som skulle reagera på detta sättet. Trots detta tycker folk att det är helt okey att kommentera hur smal jag är. Lägga fingrarna runt mina handleder för att mäta. Till och med min egen familj gör detta. Hugger tag i armarna på mig, jämför mina lår med deras överarmar. Kommentarer hit och kommentarer dit. Känner mig som ett djur i en bur.
10:- /titten på cirkusen.
Med ett BMI på under 16 så borde jag kunna få läkarhjälp. Unga tjejer med anorexia och det BMI sätts på psyket och tvingas dricka näringsdrycker. Kanske hade jag behövt det? Få vara på ett ställe några veckor där de trycker i mig specialpreparat och övervakar. Där de verkligen kan se min svåra viktuppgång.
Jag kan äta mig riktigt mätt, en stor portion. Efter en timme är jag hungrig igen. De flesta av er läsare tänker säkerligen att ”ja, men vad är en stor portion för henne. 1 potatis, jävla anorexiabarn”. Jag kanske kan berätta, 1 hel köttfärspizza med dubbelbotten, pizzasallad och dricka mättar mig i en timme ungefär.
Jag vill bara ha hjälp, men det finns ingen som tar mig på allvar. Jag mår dåligt över min kropp, och folk är ändå övertygade om min anorexia. Anorexian som aldrig någonsin har existerat hos mig. Jag hade gjort vad som helst, precis vad som helst för att väga 15 kg till.
Lägg till kommentar