Emmy: "Jag kunde inte rädda min mamma från allt det onda som hände"

Inte bara några få saker som jag har gjort fel utan för allt det som inte ens har med mig att göra.

Pundaren vid medborgarplatsen som sitter trasig på en trappa, barnet som blir ignorerad av sin mamma, såren som mina vänner skapar hos andra människor, katten som springer ensam över vägen in i skogen.

Jag vill ta hand om de allihopa, vagga dem till sömns & berätta för dem att allt kommer bli okej. Berätta att de inte ska ge upp hoppet.
Men precis när jag tänker den tanken så hör jag orden som min mamma sa för några veckor sen " Emmy när ska du börja rädda dig själv istället för alla andra?".

Det är som om jag bär en stor tyngd på mina axlar. Jag kunde inte rädda min mamma från allt det onda som hände, från pappas svek, från min styvpappas hårda ord som kändes som knivhugg i bröstkorgen.
Jag kunde inte rädda min syster från de elaka killarna hon var tillsammans med.
Jag kunde inte rädda min farfar från cancern & jag kan inte rädda min farmor från sorgen.

Och jag kan inte rädda mitt 17 åriga jag från allt som skedde de två sista åren på gymnasiet.
Jag kunde inte rädda mina bästa vän från all sorg som legat i bakgrunden i familjen.
Jag kunde inte rädda min föredetta klasskamrat från allt hat han behövde utstå för att han var homosexuell i en liten by.
Och jag kunde inte rädda mina vänner som blev våldtagna.
Jag kunde inte rädda pojken som jag höll så hårt om nätterna och som drömde mardrömmar hela tiden.

Jag kunde inte rädda dem & jag kan inte hela deras sår. Kärlek räcker inte alltid till.
Har ju inte ens kunnat hela mig själv.

Det är min tyngd, det är min sorg, det är min skuld även fast det inte är något jag gjort.