Jag drömmer ofta.
Jag försöker att inte låtsas om det, säger att jag hellre lever i verkligheten, men jo, jag drömmer. Något otroligt.
På natten, när jag sover, blir det mest en stor osammanhängande klump, men annars då? När jag är vaken? Jag planerar en hel framtid. Jag har en takvåning i centrala London, jobbar som diplomat och har en killer boyfriend.
Fast vänta. Tjänar man så bra som diplomat? Googlar.
Jaha, det var väl okej, men centrala London är väl himla dyrt ändå? Med takvåning och allt? Den här gången vågar jag inte googla hur mycket det kan tänkas kosta. För mycket står på spel. Glömmer det för ett litet tag.
Får man verkligen välja var man ska vara någonstans som diplomat, placerar bara inte staten ut en där de tycker att man passar? Och allvarligt talat, vad är det som krävs för att passa in i England? Kunskaper i engelska? Fantastiskt, det är det ju bara du i hela landet som har, det är klart att det blir du som blir placerad där! Nähä. Får väl tänka om dåra. Om jag skippar diplomatjobbet? Skippar diplomatjobbet, men behåller lägenheten?
Stor chans att du får ihop tillräckligt med pengar för hyran, vännen. Du kanske bara ska stanna i Sverige istället? Det blir bra det med. En lägenhet i Vasastaden i Göteborg, duger det? De är väl i och för sig rätt höga de med, hyrorna. Inte lika höga som i London, men höga. Om jag bor i en liten, liten etta? 18 kvadrat, hur mycket kan det kosta? Jag kan knappast vara den enda som kan tänka mig att bo litet för att få vara i världens finaste stadsdel, hur stor skjuts måste det inte vara på små centrala lägenheter? Jag kommer aldrig att lyckas få någon.
Okej, jag ger upp den centrala delen. Jag bosätter mig i en förort, inte sådär jättekul, men vad då, jag kan faktiskt åka in till stan utan att det tar så lång tid alls, någon kvart som mest. Tjugo minuter. Tjugofem. Och när jag är där kan jag umgås med massa härliga människor, the killer boyfriend och vara på fest hela natten.
Eller, när går sista bussen ut till min förort? Jag vill inte tränga mig på någon, skulle knappast kunna säga ”jag missade sista bussen får jag sova hos dig?”
Får väl skippa det extrema festandet. Myser med min pojkvän framför Pixarfilmer istället.
Fast. Pojkvän. När ska jag ha tid för honom, egentligen? Jag jobbar ju sådär tjugo timmar om dagen för att ha råd med mat och hyra och sådant. Myser själv framför Pixar-filmer istället. Precis lika bra!
Jag är värdelös på att drömma. Jag är alldeles för realistisk? pessimistisk? för det. Ändå gör jag det hela tiden. Drömmer. Men det slutar ju aldrig som jag vill att det ska sluta. Det börjar bra, men efter det. Jag vill att det ska sluta på en båt, i en stad, med vänner och en doft av saltvatten. Ändå slutar det i en torr förort, i en trång lägenhet och med vemod i hjärtat hur jag än gör.
Jag förstår inte hur jag lyckas.
Lägg till kommentar