Det började i början av min tonår. Jag och mamma bråkade alltid.
”Alla flickor bråkar med sina mammor”, fick jag till svar, ”det är bara nyttigt”.. Men det var inte nyttigt för mig att utsättas för min mammas psykiska terror, som började med ständiga provokationer och som smygande utvecklades till en allvarlig psykisk sjukdom.
Alla dina anklagelser, dina obegripliga kommentarer, vanföreställningar, paranoia – med undrande frågor som ”var det inte någon som just sköt genom vårt fönster?”.
Eller när du kunde bli asförbannad för att ”någon” druckit upp all vår mjölk. När det var du mamma som var uppe på natten och gjorde det, utan att själv minnas det dagen efter.
När jag ifrågasatte dig bemöttes jag av dina uppspärrade elaka ögon och din gälla röst. Du tvättade maniskt utan tvättmedel, hade konstanta humörsvängningar, och var besatthet av ditt installerade larm- som bara är ett bevis på din misstänksamhet och rädsla gentemot livet.
Jag förlåter dig för att du inte kunnat vara den mamman vi båda önskat. Det är inte dig jag beskyller mamma. Du har oskyldigt drabbats av en elakartad sjukdom, likt någon som drabbas av cancer. Tumören växer likt dina vanföreställningar trappas upp.
Egentligen finns det ingen som vill så väl som du mamma. Jag vet det. Jag minns hur mån du alltid var om allt och alla. Men den du glömde bort att vara mån emot var dig själv..
Och tyvärr tog ingen emot dig då när du föll. Så ditt undermedvetna utvecklade en psykos som omfamnade dig bort ifrån den traumatiska verklighet du befann dig i. Bort ifrån de fysiska och psykiska övergrepp du tidigare i livet utsatts för.
Jag försöker att se dig, trots att du ibland skyms av dina demoner som pratar ett språk som jag inte alls kan förstå. Jag lämnar dig aldrig, oavsett hur mycket jag och din sjukdom inte kommer överens.
Att ringa polisen och be de komma och hämta dig (vilket sedan resulterade i att du blev intagen under tvång på psykiatrisk vård), den där eftermiddagen i oktober var det svåraste mest uppskjutna, ångestfyllda, och mest välbehövliga samtal jag någonsin gjort.
Jag gjorde det av kärlek mamma.
För jag kunde inte längre stå bredvid och se när du försvann längre och längre in i mörkret och bort ifrån mig. Jag ville inte förlora dig och det var därför jag var tvungen att ringa.
Det jobbigaste för mig är att du inte förstår att allt jag har gjort är av ren kärlek. Även fast du kanske aldrig kommer att ta in den så är det en risk jag är beredd att ta. Och det var värt det. För varje gång jag träffar dig nu, ser jag glimtar av dig komma fram. Som sakta vaknar upp. Varje sådan stund är som ett bevis på att du finns kvar mamma. Och ingenting gör mig gladare.
Men jag kan inte fortsätta att känna sådant stort ansvar för ditt liv mamma. Även fast jag alltid kommer att känna ansvar för dig, så kan jag aldrig fullständigt ha det. Vilket är någonting jag nyligen kom till insikt med. Det är att lura in mig själv i en falsk trygghet.
För trots alla mina försök att hela tiden ha ansvar och ha kontroll så är det omöjligt. Jag är ingen trollkar eller läkare och kan inte kontrollera din sjukdom. Man kan inte styra över vilka sjukdomar som drabbar en. Det är det jag måste acceptera och på så sätt lätta på det ansvar som jag alltid känt över din sjukdom och för att det har blivit såhär.
Jag är ingen läkare eller trollkar, men jag kommer alltid att vara din dotter.
Trots att det inte alltid finns någon knivskarp gräns mellan vad som är du och din sjukdom så älskar jag dig.
Jag vill inte göra samma misstag som dig mamma, att glömma bort mig själv, och därför måste mitt liv nu få ett större utrymme i mitt liv. Jag kan inte rädda dig mamma. Det kan bara du göra. Jag kan gå bredvid dig på din väg tillbaka till livet. Du drogs ner i mörkret ensam. Men ljuset tar vi tillbaka tillsammans.
Var inte rädd mamma, jag går bredvid dig.
Jag går bredvid dig.
Din ängel
Lägg till kommentar