Agnes: "Jag och mina kompisar började kalla oss feminister i sexan" - del 1

Jag håller på att ta ut matteboken ur skåpet när någon knackar på skåpsdörren och jag tittar upp. En kille i klassen står där och tittar på mig.

- Är det sant att du är en sån där feminist?

Vi har inte känt varandra så länge, bara några veckor, för vi började sjuan i augusti, så han har väl inte hört det än. Jag och mina kompisar började att kalla oss feminister någon gång i sexan. Jag svarar att det är sant.

- Fy vad äckligt! utropar Sanna bakom mig. Alltså fatta vad äckligt att inte kunna raka sig under armarna bara för att nån gorillahona i nån tidning har sagt att man ska låta bli.

- Mm, så sjukt äckligt. Jag skulle inte palla en vecka svarar Jenny.

- Jag skulle inte palla en dag, säger Sanna och tittar förebrående och lite äcklat på Jenny.

- Nej, inte jag heller, det var det jag menade, skyndar sig Jenny att säga.

Sanna och Jenny, klassens två blondaste, snyggaste, mest sminkade, sexigaste, populäraste tjejer, förstår inte hur någon kan vilja vara feminist, och det verkar hänga på att man inte kan raka sig under armarna som feminist, fastän dom vet att rakar mig under armarna men det går liksom inte hem.

För en feminist är en tjej som inte rakar sig under armarna och som hatar killar. Man måste hata killar också. Det är nästan lika viktigt som att inte raka sig under armarna om inte viktigare.

Vi har haft den här diskussionen femtioelva gånger men dom får liksom inte nog. Numera bara suckar jag. Jag har insett att jag inte kan övertyga dom med nåt jag säger.

Jenny tycker man att man borde kunna nå. Hon är inte så tuff egentligen, hon är bara så sjukt ängslig att säga något som inte Sanna tycker är "rätt". Hela hennes liv verkar handla om att vara "rätt" inför Sanna och inför killarna.

Egentligen är nog hennes liv tuffare än mitt. Jag bryr mig i alla fall inte om vad jag säger, gör eller tycker är "rätt" eller "fel".

- Men alltså vadå, så du tycker att alla killar är djur? Det säger min farsa att feminister tycker! Det har hon som typ är chef för feministerna sagt på TV!

Killen som frågade om jag är feminist verkar inte heller riktigt förstå. Jag bereder mig på en lång förklaring för honom om vad feminism är för mig, att jag inte tycker att alla killar är djur, att det inte finns någon som "typ är chef för feministerna", men innan jag hinner säga så mycket kommer hans kompisar och drar iväg honom.

Han verkade ärligt talat inte heller så intresserad av att få veta. Dessutom "vet" han ju redan, för om det sägs på TV så måste det ju vara sant.

Måndag eftermiddag. Lektion. Idrott.

- Okej, hörni! Lystring nu då! Stefan, Calle, lägg undan den där nu! HUIIIIT!

Det gälla ljudet från gympalärarens visselpipa skär genom luften. När det äntligen lugnat ner sig frågar han samma fråga som alltid.

- Vad vill ni göra idag då?

- FOTBOLL! ropar genast ett gäng av killarna och överröstar alla andra. Vi sitter på ett långt led i mitten av gympasalen, eller vi tjejer sitter där i alla fall, och några av killarna, medan Stefan, Calle och en del andra redan sprang upp samtidigt som de skrek att de ville köra fotboll för fjärde lektionen i rad.

Jag och mina kompisar försöker protestera, inte för att vi har något emot att köra fotboll utan för att vi har något emot att BARA köra fotboll, men det hjälper inte så mycket. Medan vi försöker övertyga gympaläraren om att idrott faktiskt också innehåller andra saker har killarna redan plockat fram fotbollarna och springer runt omkring oss och skjuter till varandra.

När jag för andra gången tvingas ducka för att inte få ett hårt skott i huvudet där jag står mitt i idrottshallen inser jag att det är förlorat och att det kommer att bli fotboll ändå. Idag också.

Tisdag förmiddag. SO. Grupparbete.

Vi ska arbeta i grupper på SOn. Vi har inte själva fått välja grupper. Det är dåligt för mig men jag kan acceptera att ha det så ändå med tanke på Hampus som annars skulle ha hamnat i situationen att inte få vara med i någon grupp och hade det varit jag hade jag nog föredragit att bli indelad i en grupp istället för att utstå den förnedringen.

Nu är det inte jag, och jag har istället ett annat problem.

- Grupp 3, ni består av Agnes, Linda, Karro, Ines, Katja ... (hoppas inte Stefan och Calle, hoppas inte Stefan och Calle, hoppas inte Stefan och Calle tänker jag tyst för mig själv) ... och Stefan och Calle. Ni kan sitta i grupprummet mitt emot här.

Skit också. Jag tittar lite förebrående på fröken, som tittar tillbaka med en beklagande min. Hon vet alltså. Ändå envisas hon med detta. Jag vet exakt hur hon tänker. Om hon sätter de jobbigaste killarna tillsammans med dom ambitiösaste tjejerna så kommer vi att kunna hålla koll på killarna åt henne och uppfostra dem.

Så tänker alla lärare, eller för många i alla fall, och jag är trött på det. Det kan vi inte, för killarna brukar strunta fullständigt i vad vi säger. Det blir vi som gör jobbet och dom som kommer att ta åt sig äran. Jag känner tjejerna eftersom vi har gått i samma klass genom hela skolan, men killarna har jag bara känt några veckor.

Men jag inser redan att de kommer att vara hopplösa att ha med i ett grupparbete. Stefan och Calle borde vara tacksamma för att få en så enkel resa till ett bra men oförtjänt betyg (inte för att dom bryr sig om de har förtjänat det eller inte), men de är också missnöjda, eller säger det i alla fall.

- Åh NEEJ! Inte dom! Inte feministbitcharna! Dom tar KÅL på oss! utropar Stefan dramatiskt och gör en konstpaus för att invänta skrattet från Calle.

Calle skrattar, och Stefan ser nöjd ut. Mission accomplished. Han har varit rolig idag igen. Det blir tyst ett tag.

- Vad sa du för nåt? frågar Ines.

- Eller ni kanske föredrar att bli kallade feministhoror? Jag kan kalla er det istället, svarar Stefan glatt.

Han har inte uppfattat Ines varnande tonfall, eller så har han uppfattat det men vill visa att han struntar i det, eller så handlar det bara om att vara tuff.

- Nä, hörni, lägg av nu, suckar fröken. Jag vill inte höra en massa bråk från er grupp.

Ilskan bubblar inom mig, jag tittar på dom andra i min grupp, jag vet att dom känner likadant. Alla blänger på Stefan. Vi ska ta itu med honom, det måste vi göra nu, men det måste bli när vi är ensamma med honom för annars ska han bara vara tuff inför Calle.

Killar är inte alls lika kaxiga när dom är ensamma, så ska man skälla ut en kille så ska man först se till att det inte finns några andra omkring som han måste visa sig tuff inför.

Vi får invänta rätt tillfälle. Det visar sig som tur är komma rätt snart. Väl inne i grupprummet måste Calle gå på toa. Troligen behöver han det inte alls utan ser det som en smart ursäkt för att sticka ner och spela pingis, men vi protesterar inte eftersom det ger oss en chans att ta itu med Stefan.

- Jag måste också gå på toa! utropar Stefan glatt och skuttar upp.

- Nej! Du stannar här! Vi ska snacka lite med dig, utbrister Linda så argt att till och med Stefan blir förvånad och sätter sig ner igen. Stefan tittar sig omkring. Vi sitter alla vända mot honom. Dörren har redan slagit igen efter Calle, så han kan inte få något stöd därifrån, och när han inser det försvinner en del av hans självsäkra min.

Sen hjälps vi åt att skälla ut honom. Vi förklarar för honom att det faktiskt inte är okej att kalla oss eller någon annan bitch, hora, eller något annat liknande, att vi inte kallar honom sådana saker, att det är kränkande och respektlöst att säga det och att han faktiskt inte är rolig när han gör det oavsett om Calle skrattar åt det eller inte.

Man kan se på honom hur han liksom kryper ihop lite på stolen inför oss, och när vi är färdiga säger han faktiskt förlåt. Jag vet inte om han menar det, men jag vill tro det i alla fall. Oavsett om han menar det eller inte så ska det mycket till för att han ska säga förlåt till nån, så vi accepterar hans ursäkt och stämningen blir trevligare igen.

Han hjälper faktiskt till med att slå i böcker och är riktigt samarbetsvillig för en gångs skull. Det är han in ungefär tio minuter innan han säger att han måste gå på toa. Vi suckar och säger okej, och så går han.

Han kommer inte tillbaka, men han vet att han kommer att få ett bra resultat på det här grupparbetet. Inte för att han bryr sig, men ändå.

Tisdag eftermiddag. Svenska. Debatt.

Vi ska debattera på svenskan. Ämnet är feminism, men det är inte vi som har valt ämnet. Ändå är det ju ett ämne som vi är intresserade av, så vi protesterade inte så mycket heller.

Det bästa sättet att få som man vill i vår klass är att vilja det som dom mest populära killarna vill. Då får man nästan alltid sin vilja igenom. Och nu hade vi i alla fall inget emot att det just blev feminism, hellre det än typ något ämne som läraren hittar på bara för att ha något.

Vi får dela upp oss i grupper beroende på vad vi tycker och förbereda och prata ihop oss om vad vi ska säga, och sen får vi turas om att prata i ett par minuter var och bemöta det som dom andra säger. Tyvärr har vissa i klassen lite svårt för att förstå sig på det där med att vara tyst och inte avbryta när någon annan pratar.

När det är min tur att prata pratar jag om löneskillnader mellan män och kvinnor, jag har pratat i ungefär en halv minut när Edvin plötsligt utbrister:

- Men hallå, det där är faktiskt inte sant! För kolla här...

Jag slutar inte prata, som han tydligen hade tänkt sig, utan höjer rösten och fortsätter, och spänner blicken i honom för att få honom att hålla tyst. Det här är mina två minuter, och dessutom är han på tur alldeles efter mig så det är rätt meningslöst för honom att avbryta. Edvin höjer rösten också när han märker att jag inte tystnar.

- Avbryt mig inte! utropar han argt till mig, som om det var jag som avbröt honom genom att fortsätta prata. Kolla här, alltså tjejer kan visst ha högre lön än killar. För porrstjärnor är typ lönen skitmycket högre för tjejerna än för killarna, och det är typ orättvist för allt tjejerna ska göra är ju typ att stöna och se kåta ut, det är ju killarna som gör jobbet!

Killarna skrattar rått, och Sanna och Jenny skrattar också för att killarna ska tycka att dom är häftiga. Jag suckar och inser att jag ändå måste vänta tills skrattet har lagt sig, för det är ändå ingen idé att prata just nu.

Jag har det perfekta svaret på den här invändningen, eftersom jag förutsåg den (det är inte första gången jag har hört den om man säger så). Men så fort skrattet lägger sig så skriker Calle rakt ut:

- Haaahaha! Kolla vad ägd hon är! Det där täppte till truten på henne! Edvin, shit, du äger Agnes!

Jag försöker förgäves överrösta allt oljudet i klassrummet, men så fort jag försöker säga något ropar bara folk ännu högre att jag är ägd och att jag har förlorat.

Debatten går över i någon slags kaos, och ingen vet längre vem som säger vad eller tycker vad. Jag har en känsla av att det dröjer ett tag innan vår svenskalärare prövar på att ha debatt med oss igen.

Fortsättning följer i morgon!