Tessan: "För en månad sedan rakade jag av mig mitt hår"

Mitt hår är tunt och fungerar bäst när det är riktigt kortklippt och rufsigt. Jag har dock testat, ett par gånger, att låta håret växa ut. När jag var fjorton var håret svart och räckte i princip hela vägen nerför ryggen. Men varje gång jag har bestämt mig för att låta håret växa så har jag också bestämt mig för att klippa av det igen, så snart det blivit för långt. Eftersom jag alltid inser att den typen av hår inte passar på mig. Och att jag egentligen inte ens gillar det. Det är för mycket jobb.

Jag har heller aldrig varit en särskilt feminin person. Jag har alltid älskat tevespel, utomhuslekar och att smutsa ner mig. Klassiska pojksaker. Att hänga med min äldre bror var en av mina favoritsysselsättningar när jag var ung (och det är det fortfarande med jämna mellanrum). Och min figur är inte precis liten och smal.

När jag blev äldre och mer medveten om hur saker och ting verkligen låg till i världen (vilket här åsyftar den sociala konstruktionen av kön som tar plats överallt varje dag), då blev det mer och mer intressant för mig att testa gränserna för att vara feminin. För många människor, både män och kvinnor, är det viktigt att porträttera klassiskt stereotypa versioner av femininitet och maskulinitet. Och det är okej, så länge det är vad de verkligen vill och de tillåter alla andra att bryta dessa spärrar om så önskas.

Förut hatade jag färgen rosa. Den fick mig att känna mig tjejig och söt, vilket jag hatade. Fram till för några år sedan bestod min garderob mest av svarta kläder, vilket den delvis fortfarande gör, men på senare tid har jag börjat återupptäcka det roliga som det kan innebära att vara färgglad och tjejig. Nu för tiden älskar jag rosa och det passar perfekt tillsammans med allt det där svarta.

Och håret fortsätter förändras. Som en humörsring runt mitt ansikte. Jag antar att jag gillar tanken på att inte vara likadan hela tiden. Jag har haft varje tänkbar hårfärg som finns på marknaden. Från rosa och grönt till silver och vitt. Det är roligt och det håller folk överraskade. Frisyrer har samma effekt. Människor noterar alltid när någon har ändrat sitt hår, speciellt om det är en mer dramatisk förändring. Eftersom det betyder att de då behöver uppdatera sin syn på den personen.

För ungefär en månad sedan rakade jag av mig mitt hår. Jag är inte helt skallig, jag har några millimeter kvar. En snagg. Jag hade velat göra det sen gymnasiet, men aldrig vågat förrän nu.

Det är en lustig företeelse, att inte ha något hår. Det gör många vardagssaker lättare. Att göra sig i ordning på morgonen, att bada, att slippa färga det, att vara utomhus när det regnar. Men det innebär också en annan viktig sak; jag är numera en kvinna utan hår. I många människors ögon går de två sakerna inte ihop.

Jag har alltid dragit till mig nyfikna blickar med mina galna frisyrer och färger, men när blickarna följer mig nu är det inte med ögon som säger “Wow, hon har verkligen grönt hår”, utan med en slags svårighet att förstå. Jag har inget hår alls. Av någon anledning upprör det. Vilket då gör det ännu mer intressant för mig att utmana deras uppfattning av vad det är att vara kvinna och vad det är att vara feminin.

Jag tycker om att ha möjligheten att vara både maskulin och feminin i mitt utseende, men att uppfattas som feminin när jag inte har något hår att arbeta med är en rolig utmaning. Speciellt med tanke på att många människor anser att femininiteten sitter i håret. Jag kommer att ha roligt när jag motbevisar dem.