Mitt hår är långt.
Det är samtidigt kort. Det har flera färger och är alldeles spikrakt.
Mitt hår är min räddning. Det är mot det jag vänder mig istället för att skada mig fysiskt. Jag klipper det, färgar det, lockar, permanentar, rakar, sätter upp och släpper ut. När jag känner att vardagen är grå och allt är tråkigt gör jag något med mitt hår istället för att klättra på väggarna och då lyckas vända kreativiteten till något negativt.
Det blir inte alltid så lyckat, men fördelen med hår är att det alltid växer ut igen. Jag har ingen glädje av att ha det hängandes som det vill. Inte sedan sjuan har jag haft min egen hårfärg och jag brukar sällan låta det bli längre än brösthöjd, sen måste det väck.
Nu har jag givit mig fan på att se hur långt det kan bli. Jag har varit duktig och sparat i flera år, tack och lov växer det ganska snabbt. Eftersom jag vill behålla längden rakar jag istället nacken, färgar det i färger jag inte brukar ha och försöker variera uppsättningarna.
Jag har väldigt lite förståelse för människor som klarar av att ha håret utsläppt. Det är bara i vägen, trasslar in sig i ögonen och hänger ner i allt.
Hår är en jättebra leksak. Man har det alltid med sig, det växer alltid ut nytt och det är lätt att förändra. Dessutom är det bättre att man sätter saxen i håret än i kroppen.
Lägg till kommentar