Han hittade mig på Facebook, skulle komma på semester till Sverige, till min stad.
Han sa att jag var söt, att han gillade mig, att han saknade mig. Jag var kritisk och visste det var dumt men var så trött på att vara duktig. Jag ville ha någon som jag kunde lita på, som tyckte om mig.
Han var inte rätt person och trots att jag visste det redan från början spelade jag bara med.
Han och hans kompis kom i juli, de stannade ungefär en månad. Jag har aldrig ljugit så mycket den månaden. Jag "gjorde ärenden på stan" och var på Liseberg med "kompisar". När mamma trodde att jag sov hos en kompis trodde kompisen att jag sov hemma.
Varje gång vi rörde oss ute på stan var jag rädd. Rädd att någon jag kände skulle se oss och fråga, antingen då eller efteråt. Att gå och fika, åka buss eller bara gå på stan krävde enorm vaksamhet, jag tvungen att hela tiden försäkra mig om att ingen såg oss.
Jag var som tryggast hemma hos dem, även om det innebar en annan oro, ett obehag.
Jag minns studentrummet de bodde i. Smutsig var det, alltid ostädat. På några kvadratmeter rymdes ett skrivbord, en garderob, en liten TV med dålig bild, en soffa och en säng. Tomma Pringles-rör, läskburkar och smutsiga kläder låg spridda överallt fyllde lägenheten.
Jag minns natten då jag sov där. Lakanet var för litet och vi hade bara en filt över oss. Han utnyttjade mig, han köpte mig genom att betala allt åt mig, låtsas som jag betydde något.
Jag visste det hela tiden och jag lät honom. Jag lät honom smutsa ner mig. Jag lät honom lägga mig i hans äckliga säng, lät hans händer ta på mig, lät honom göra det han ville tills det gjorde ont.
Ni som läser är de enda jag vågar berätta för. Jag vågar inte berätta för den som älskar mig på riktigt, inte för mamma, inte för vännerna. Inte ens för barnmorskan på ungdomsmottagningen som jag fick ett "dagen efter-piller" av.
Jag vågar inte berätta hur smutsig jag är, eftersom det bara är mitt fel.
Lägg till kommentar