Angelica: "Jag är rädd för att han en dag ska vänta på mig"

Det här är inte lätt att läsa, är ni känsliga så låt bli.

Det började när jag var bara fyra år. Mamma träffade en ny. Han stängde in mig på rummet, ville inte se mig. Han pratade inte med mig, jag var inte värld det. Jag var fyra år och jag undrade om jag någonsin skulle bli bra nog att förtjäna kärlek. Han berättade att jag var tjock, att jag var äcklig. Han berättade vad jag skulle äta och framförallt inte äta. Jag trodde han ville hjälpa mig och jag började banta. Då var jag sex år. Han slog mig ibland, men jag tyckte att jag förtjänade det.

När jag var tio år flyttade jag hem till mamma. Jag sårade pappa men mamma ville ha mig där, hon behövde mig, det kände jag.

Man blir mer medveten om killar, vikt och utseende i den åldern och jag var sårbar. Allt med mig var äckligt och fult och jag var ständigt tvungen att förändra mig. Förbättra mig. Sakta tog han tillbaka kontrollen över vad jag åt och inte åt, han tog ifrån mig maten och slängde i soporna. Ibland kom han in mitt i natten, med smörgåsen han slängt och tvingade mig att äta den.

Han talade ständigt om för mig hur dålig jag var och att jag aldrig skulle bli älskad. Jag trodde på allt, klart jag var sämst. Sämst i hela världen, det var ingen som sagt något annat. Någonsin. Jag slutade äta. Jag tog kontrollen över maten från honom, jag fick en ätstörning, men det var inte han som kontrollerade mig längre.

Vet ni tjejer vad normaliserningsprocessen är? Jag har läst massor om det för att förstå. Det är hur mannen sakta men säkert gör våld till något narturligt i vardagen. Det här ska ni vara uppmärksamma på, lyssna på varningsklockorna och kom ihåg att det aldrig är försent att lämna honom.

När första riktiga slaget kom reagerade jag inte mycket, jag minns det knappt ens. Han hade knuffat till mig förut, jag stod i vägen och han var värd mer än mig. Han slog mig i ansiktet, men öppen handflata. Det sved nog lite, jag fick nog tårar i ögonen, men det var inget konstigt med det.

Andra gången han slog mig var värre, han knuffade i kull mig, satte sig på mitt bröst och mina armar. Jag kunde inte andas. Han slog mig i magen med knutna nävar, hårt. När jag grät blev han arg och skrek att jag skulle hålla käften. Jag fick lös ena armen och slet tag i hans nackhår, försökte riva honom. När han vände sig om och jag såg hans blick tänkte jag

"Han kommer döda mig, han kommer slå ihjäl mig"

Men det gjorde han inte, han lämnade mig på hallgolvet. Jag låg stilla och blundade enda tills han gick ut. Då gick jag sakta in på toaletten, vi hade en spegel längs ena väggen och i den tittade jag på min mage med stora blåmärken. Min fula mage som hade blivigt ännu fulare.

Det var första gången, i nästan tre år var det där min vardag. Nästan varje dag slog han mig. Han slet loss hårtussar, han slog och sparkade på min fula mage. Han kastade mig över bardisken för att jag var så jävla dum. Han slog mig med en stol, ett vedträ eller en kastrull för att jag var så äcklig. Ibland var det värre, mycket värre. Men det berättar jag inte här, det berättar jag inte för mamma heller. Jag vill inte att någon ska behöva höra de sakerna.

När vi flyttade därifrån väntade han på mig överallt. Han ringde mig mitt i natten, ibland andades han bara i luren, men jag visste att det var han. Någon gång sa han att han visste vart jag var, att han kunde hitta mig så lätt.

Den rädslan sitter kvar. Jag kollar ständigt omkring mig efter honom och hans familj, jag har alltid en plan b. Jag vet vad jag ska göra om han väntar utanför skolan, om han ringer mig mitt i natten, om han bryter sig inte hemma, om åker förbi när jag är ute och stannar. Jag är alltid beredd. Jag går inte in på coop utan att ha kollat efter hans bil på parkeringen, står en likadan bil som hans mamma har utanför pizzerian så går jag inte in. Skulle jag se dem så blir det för mycket, jag bryter ihop. Jag gråter och gråter, jag ligger under täcket och sover ett dygn. Jag lämnar inte rummet och jag är rädd, fruktansvärt rädd.

Den här rädslan skulle jag gärna pratat om, det är otroligt påfrestande och begränsande. Men varje gång jag pratar om den med min mamma stänger hon mig ute lite mer.

"Det var väldigt vad du klagar" eller bara ett "mm" får jag till svar. Och så stänger hon mig ute. När vi var på semester fick jag betala all mat och godis själv men hon köpte det till min syster. Jag har ingen säng hemma. Hon tog mitt rum, jag fick ha min säng i vardagsrummet. Sen var den för ful. Så min fula säng står i källaren. Jag hör av mig när jag behöver hjälp, för jag är inte arton. Varje gång sviker hon mig.

Jag trodde jag skulle få en mamma den dagen vi flyttade, men jag förlorade henne ännu mer. Egentligen vet jag inte vad jag är mest rädd för; att han ska vänta på mig eller att mamma aldrig kommer bry sig.

Angelica