Ibland känns det som att jag fortfarande är sju år och att det hemska som hände då fortfarande händer.
Jag är fortfarande liten. Jag är rädd för att möta blickar, öppna munnen och tala. Så rädd för att säga fel. Att vara fel.
Jag har skämts hela mitt liv. Det är allt jag vetat om mig själv. Jag var fel. Misslyckad. Hemsk. Besvärlig. Oönskad. Jag var oälskad. Jag skämdes för att jag fanns.
Jag började fly tidigt. Jag flydde in i ätstörningar, förnekelser, alkohol, droger, självskadebeteenden... Jag gjorde allt för att fly ifrån mig själv. Jag berättade aldrig för någon. Trots de många psykologer och läkare som suttit i stolar mittemot mig, trots alla försök att nå igenom till mig så vågade jag inte tala om det svåra.
Jag flydde undan minnena, höll andan och letade efter flyktvägar ur en omöjlig labyrint. Det var skammen för att jag mådde dåligt som drev mig djupare ner i mörkret. Jag trodde att människor visste, och att jag förtjänade allt, så jag fortsatte att straffa mig. Jag straffade mig själv genom att isolera mig från hjälpande händer som sträcktes ut.
Det dröjde fram till 2008, då jag sjutton år gammal hittade en person som lyckades att nå fram till mig. Jag började berätta om det mörka. Berätta allt. Vi pratade om allt som hänt, skammen och om de många sveken. Hon säger fortfarande ibland till mig: ”Du var ett barn.” och jag vågar tro på det.
Barn ska inte skämmas, barn ska inte veta vad skam är. För barn kan inte göra något värt att skämmas för.
Ibland är känslan av skam och maktlöshet så övermäktig att jag tror att jag kommer kvävas. Ibland är minnena så verkliga, och jag skäms för jag vet ju att det bara är minnen. Men ibland känns det som att jag slits sönder inifrån, som att känslorna ska bryta sig ut. Ibland känner jag mig sådär hemsk, äcklig, rädd, fel...
Ibland önskar jag fortfarande att jag bara fick försvinna, för att livet gör så ont. Ibland känner jag mig så ensam och övergiven, och jag skäms för att be om hjälp. Jag skäms för att jag önskar mig en utsträckt hand och en trygg famn. Jag skäms för att visa mig svag och utsatt. Jag skäms för att jag finns.
Jag försöker då att komma ihåg att jag var ett barn. Jag har inget att skämmas för.
Lägg till kommentar