Anonym: "Just där, i skolans sketna grupprum, inser jag, att jag har blivit våldtagen"

Jag visste inte då att det var en våldtäkt. Jag var inte arg på honom eller min bästa vän som såg allting och inte gjorde något. Hon sa ju att det inte var en våldtäkt, men ändå grät jag den dagen.

Det var mellan jul och nyår min förälskelse och hans bästa vän skulle sova över hos mig med min bästa vän. Den natten sov jag naken, dels för rummet var varmt med 4 personer i och dels för jag sover som bäst då. På morgonen var min förälskelse sugen på sex men inte jag. Föräldrarna var hemma, min farfar var på besök och i samma rum låg våra bästa vänner. Men han lyssnade inte när jag sa nej. Han tog tag i mig och satte mig ovanpå honom. Just i denna stunden fick jag kalla kårar genom hela kroppen, enda från fingertopparna till tårna. Jag kände hur hjärtat bankande i bröstet och hur en stor klump satt sig i min strupe. Han tryckte sig in i mig trots att jag inte var våt. Det gjorde ont. Jag var så rädd och visste inte vad jag skulle göra. 

Nu förstår jag, kroppen blir som paralyserad, tiden står still

När jag tidigare hört om hur andra kvinnor berättat sin våldtäktshändelse har jag alltid tänkt "det är väl bara att slå, sparka och bita?". Men nu förstår jag, kroppen blir som paralyserad, tiden står still. Hjärnan fungerar inte och jag hörde min bästa vän skratta och säga "hur går det?". Istället för att skrika på hjälp hör jag mig själv skratta.. jag vet fortfarande inte varför jag skratta, men sedan dess har jag alltid börjat skratta när jag känner mig rädd eller obekväm. 

Tillslut kände sig min förälskelse klar med mig och åker hem med sin vän. Jag börjar direkt att gråta, tårarna forsar från mina ögon och näsan blir täppt av snor. Min bästa vän säger att hon vill åka hem också. Jag ber med tårarna i halsen att hon ska stanna, men innan jag vet ordet av har hon satt sig på mopeden och åkt hem.  

Jag sitter på sängkanten, gråter tyst in i täcket för att föräldrarna inte ska höra. Jag städar upp rummet, tar mig en dusch och låtsas som inget har hänt. 

Och så fortsatte det, tills 2 år senare när jag börjat gymnasiet och blir vän med en tjej som är feminist och vi kommer in på våldtäkt. Just där, i skolans sketna grupprum, inser jag, att jag har blivit våldtagen. Hela kroppen skakar och jag smsar den såkallade bästa vännen som sett allt, hon svarar att jag överdriver och det inte är så.

Jag mår illa, kroppen börjar skaka igen

6 månader går och vi har psykologi. Kuratorn kommer in och träffar alla i klassen och berättar om övergrepp. Jag mår illa, kroppen börjar skaka igen. Denna gången slutar det som många andra gånger med att jag håller inne mina känslor, för att senare på kvällen skära upp min vänster arm i badkaret där hemma. 

Tillslut berättar jag för väninnan i klassen och hon konstaterar att det är en våldtäkt. Jag ringer upp bästa vännen som blir upprörd och nästintill viskar fram "ja, det var en våldtäkt".. Det blir tyst i telefonen. Jag hör henne säga "förlåt". Efter detta har vi aldrig mer hörts av, det var då jag förstod att jag har blivit våldtagen. Men nu fanns inga bevis kvar. Nästintill 3 år senare. 

Jag bröt fullständigt ihop, blev mer självdestruktiv och började röka. Strax därpå förlorade jag en nära vän som tog sitt liv. Jag försökte också försvinna. Men det fanns alltid något som stoppa mig.

En gång räddade en vän mig. Han ringde mina föräldrar när jag stod på tågrälsen. Jag har älskat honom sedan dess. För ca 1 vecka sedan dog han, som räddade mitt liv, bara 20 år gammal. Det gör fortfarande ont. Väldigt ont.

Livet är aldrig över, det finns så mycket kvar att få

Men för att ljusa upp det mörka i denna berättelse så ska jag berätta att jag har det ganska bra. Jag har träffat mannen i mitt liv, jag har en ny fantastisk bästa vän, jag lägger mig mätt och med tak över huvudet varje natt. Jag skär mig inte längre och väntar på terapi. Jag vill bara säga till dig som läser detta att livet är aldrig över, det finns så mycket kvar att få. Ta vara på dig själv och dina nära och uppskatta dem, för man vet aldrig när de är borta för alltid. 

Mvh. ANONYM