Jag har det inte dåligt, ingen mobbar mig eller spottar på mig, ingen slår mig eller kallar mig ful.
Men det krampar i hjärtat, jag måste fly. Jag funderar ibland om det är värt det, det här med att leva.
Det skulle jag aldrig berätta för någon, jag vill verkligen inte dö, men jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det med livet när jag gått ut gymnasiet. Jag är 17 år, och jag vill bara bort från alla tonåringar.
Alla människor som håller på att utvecklas och är skitjobbiga medan de håller på. Säger dumma saker, ska hävda sig, vet precis allting fastän de är lika gamla som jag. Jag vill bara ta bort dem från mitt liv.
Jag kämpar för att hålla huvudet uppe, för att inte falla allt för långt ner. Jag kämpar för att få bra betyg, för att aldrig mer behöva sätta mig en skolbänk för att läsa matte c eller något sådan som jag inte vill läsa. Jag kämpar för att hålla mig levande, fastän det inte känns så.
Jag gör knappt något, bara jobb och skola, för jag känner mig inte hemma i någon grupp. Det känns som om att ingen förstår, och jag kan inte förklara. Jag kämpar för att stå ut med mitt förbannade hjärta som blöder för kommentarer, jag kämpar för att inte visa det utåt att det gör så ont.
Jag kämpar för att le, jag kämpar för att strunta i att de inte bryr sig, jag kämpar för att gå ensam i korridoren utan att det är jobbigt, jag kämpar för att inte tänka på min mage, jag kämpar för att inte tänka på att de här människorna pratar med mig, de verkar gilla mig, men de vet ingenting.
Ingenting.
Jag bara kämpar för att överleva, för jag vet att jag kan. Och om några år, när min kamp är slut och jag har nått dit. Då kommer jag känna att jag klarade det, jag kämpade mig ur skolan och bort från min stad, till ett liv där jag får göra och vara den jag vill, där jag är med de människor som jag tycker om, och där jag slipper idioter.
The heart is a lonely hunter
Lägg till kommentar