Hej jag är en 16 årig tjej som känner mig väldigt ensam, jag har några få ”ytliga” kompisar som jag har väldigt dålig kontakt med och inga som jag känner att jag kan ringa om de är något.
Och sedan har vi min bästa vän eller ja som jag upplevde de iallafall, de slog mig för ett tag sedan att jag alltid är den som hör av mig, anstränger mig, planerar ifall vi ska göra något. Så jag har testat nu ett tag att inte fråga om hon vill göra något och inte en enda gång har hon frågat mig ifall vi ska hitta på något, och hon snapar mig nästan aldrig. Ser att hon är med andra kompisar hela tiden. Generellt är hon väldigt obrydd och lyssnar inte när jag pratar med henne, hon ”kämpar” aldrig för mig som jag gör för henne och när hon är medveten om att jag mår så skit som de bara går att må får jag inte ens ett ”hur mår du” eller ett ”jag älskar dig gör inget dumt”. Kan till och med ringa henne när jag mår sådär och hon lägger på för hon inte orkar snacka. När hon har mått sådär är de ända jag gjort i flera timmar att ringa, skriva visa hur mycket jag bryr mig osv de är de ända jag kan fokusera på att finnas för min bästa vän.
Har försökt ta upp med henne hur jag känner på ett schysst sätt men hon tycker bara att jag överdriver och hon tar inte åt sig eller bryr sig heller.
Och nu kanske alla tänker ”skit i henne” var med andra vänner och har kul, och jag tänker desamma problemet är bara att hon är den ända jag har. Och jag har sååå svårt att hitta nya vänner och vänner som faktiskt stannar kvar, har under hela mitt liv blivit så sårad av mina ”vänner” att de känns som att jag aldrig kommer kunna hitta någon ny att klicka med, lita på och någon som bryr sig om mig på riktigt.
Jag hade mer än gärna struntat i henne men de kommer bara resultera i att jag blir ännu mer ensam än vad jag redan är.
Vet inte vad jag vill få fram med detta, kanske att någon kan säga att de relaterar, eller varit med om samma sak med de löst sig, kanske till och med komma med tips?
All denna stress kring vänner osv bidrar till att jag frågar mig själv varför ingen vill vara med mig, jag bygger upp ett självhat. Mitt liv är redan stökigt på alla plan både hemma i skolan osv inget jag pallar gå in på nu men jag hatar känslan av att inte ett ända sms dyker upp, inte ett endaste samtal det är ingen som berättat för mig hur mycket dom älskar mig när jag verkligen behöver de.
Svar
Hej!
Vad klokt och så modigt att du vänder dig till oss med dina funderingar! Du undrar varför dina vänner inte stöttar dig eller behandlar dig på det sätt du vill och om det finns en chans att detta kan ändras, är det rätt uppfattat?
Du verkar vara en väldigt fin vän och någon som tänker mycket på hur en ska upprätthålla och vårda relationer. Det är fint. För att en vänskap ska bestå är det viktigt att lyssna på varandra och finnas där, i den mån en orkar förstås.
Hur länge har det varit så här? Är det något som pågått länge eller något du börjat uppleva nyligen? Ibland går sånt här i perioder. Ibland orkar vänner ställa upp, ibland orkar de inte. Kanske går din vän igenom något tufft just nu som gör att hon inte orkar finns för dig också? Alla är inte lika bra på att vara stöttande mot andra. Det är bra att du har försökt säga vad för stöd du vill ha av din vän. Ibland behöver en vara övertydlig, typ: "jag mår bättre när du gör så här, kan du göra det för mig ibland?" Att hon sen inte verkar ha lyssnat på dig är tråkigt, men det kanske kan vara värt att prova en gång till? Det kan vara svårt att veta vad andra har för behov.
Att ha vänner är fantastiskt men ibland räcker inte ens vänner för att få en att må bra. Kan det vara så att det är något annat i ditt liv som blivit såpass tungt att du kanske behöver mer än vänners bekräftelse för att må bra? När livet känns jobbigt kan en känna ett stort behov efter bekräftelse, men bekräftelse kanske inte är just vad du behöver. Du berättar att det finns annat som är tungt i livet, kanske påverkar de grejerna så mycket att det går ut över dig och dina vänskapsrelationer mer än vad du tror? Kanske behöver något i ditt liv förändras?
Du skriver inte hur länge ni har varit vänner, men i din ålder är det tyvärr inte ovanligt att vänner växer ifrån varandra. Olika intressen, olika värderingar, olika livsval kan göra att vänner inte riktigt känner samma samhörighet eller intresse för varandra. Som sagt, ibland kan det gå i perioder - gamla vänner hittar tillbaka till varandra - och ibland tynar vänskapen bort. Det är sorgligt, men en del av livet. Har du samma vänner som du alltid haft eller har du fått nya vänner genom åren?
I din ålder är det också väldigt vanligt att få nya vänner. I synnerhet om en är en så bra vän som du är! Även om det just nu känns mörkt, så kommer du att hitta nya bekantskaper. Vad är du intresserad av? Vad gillar du att göra? Kanske finns det en förening där du bor för personer med samma intressen som du?
Fortsätt vara en så bra vän som du är. Fundera på om de stökiga grejerna som du skrev om kan ha inverkan på ditt mående och din syn på dig själv. Är det någon som säger att du är dålig? Någon eller något som får dig att känna dig värdelös? För det är du inte. Du är fantastisk och snart kommer din vän eller nya vänner att fatta det också.
En sista grej: det går att visa stöd för en vän på olika sätt. Alla vänner kanske inte skickar ett uppmuntrande sms eller ringer och säger något snällt. Vissa visar sitt stöd genom att bara umgås, typ hänga tillsammans. Eller genom att tala gott om dig när du inte hör det. Eller genom att alltid hänga på dina initiativ, även om vännen inte orkar komma på några själv.
Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
