Anna!

Hej! Jag är ihop med en kille, vi har varit tillsammans och bott ihop i ca 8 månader. Jag älskar honom och han betyder mycket för mig. Vi har fantastiska stunder ihop, men i perioder går det också jävligt kasst. I dessa perioder återvänder jag alltid till tanken om, om detsamma skulle ske om jag hade varit ihop med en kvinna. Där utvecklas alltid en maktkonflikt när vi har problem, och då blir det enligt mig omöjligt att komma överens. Jag tänker mycket på maktförhållandet och det upptar många gånger innehållet i konfliken eller det det handlade om från början. Och det är sånt som han inte kan eller är villig till att se, tänker jag. Vår senaste konflikt handlade om att vi hade 3 talrikar liggande i vårt sovrum, på morgonen tog jag ut en flaska och han tog 2 av talrikarna. När vi kom ut i köket gick jag tillbaka till rummet för att ta den sista tallriken, och när jag kom in i köken frågade jag honom varför han bara tagit sin egen tallrik (dvs. inte min). Och då gick han loss och tog mig i nacken och försökte "lätt" dra ner mig mot golvet där han satt och samlade glasskivor, och sa irriterat att jag skulle göra det istället så tar han min tallrik. Precis när han tog tag i min nacke så vände jag mig fort så han tvingades backa och skrek att han inte ska röra mig. Jag vet inte om det är jag som är känslig men det kändes våldsamt för mig. Han gick tillbaka in i rummet och sen gick jag till han och sa att det var inte meningen att göra något ont mot han, och då sa han att jag tror han är egoistisk, och att där måste vara något fel på mig..eller så är jag en idiot eller något. Och att han var trött på att han hela tiden måste rättfärdiggöra sig. Det är jag också. I en annan konflikt gick jag efter honom in på toaletten och försökte övertala honom om något, då sa han att han ville att jag skulle gå ut, det slutade med att han puttade mig.Jag sa att han var långt över mina gränser och då sa han att jag också var det. Han menar att han försvarar sig fysiskt mot något verbalt, och gränsen..är den inte hårfin, frågar han mig.För mig är det verkligen aldrig okej, och jag hatar mig själv för hur jag kan ursäkta mig själv för att bli i ett sådant förhållande. Där är så många fler goda saker med honom, och "de fyskiska påhoppen" är nätta och endast dessa 2 ggr har de skett.Jag är väl insatt i hur misshandel och övergrepp ofta utvecklar sig och lever egentligen mer med rädslan inför framtiden/att det utvecklar sig och det tar slut mellan oss, än en rädsla för det som skett.Helt ärligt, jag känner honom väl och vårt enda kontrakt är att vi ska vara ärliga mot varandra, vad vi än gör osv. Men tanke på det är min uppfattning att faktiskt är väldigt oinsatt i vad detta innebär för en kvinna. Det är precis som att han bara tar sig rätten till att göra så på ett väldigt omedvetet och oempatiskt plan. Ibland är han öppen för att snacka med mig om att han blir aggressiv han säger han vill bättra sig. Men jag kan aldrig tro det för det låter som en av de typiska löngner och ett typiskt försvar av honom från min sida, som de personer i våldsförhållande går igenom .Helt ärligt jag har så svårt att släppa en så fantastiskt person, och detta han gör mot mig är honom så opassande, han är en person som avskyr aukoriteter över allt. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte om jag ska tro på att han kan bättra sig, på att just jag kan lära honom att förhålla sig till mig i egenskap av att vara kvinna, mina upplevelser och historia. Jag vet att exemplen är få, men var lär man sig detta annars? dvs att inte våldföra sig och träda över mina gränser. Och jag är rädd för att fråga, men kan han ha rätt? är det jag som är för känslig för jag tänker mycket på vad som potentiellt kan ske, och sätter gränser där efter.