destruktiv relation som helt spårat ur!

jag är sambo med en man som inte är far till mina två barn. vi har varit tillsammans i ca 4 år nu. vår relation började med att han var otrogen och flirtade med andra, inte en gång, kanske tjugo gånger (han lovade att inte göra det igen, gjorde det esdan direkt igen, tills jag hotade med att göra slut). jag förlät detta då, men sedan har jag varit väldigt svartsjuk sedan dess och litar inte på honom. På många sätt kan man säga att jag påminner om en misshandlande man, jag har mycket kontrollbehov, kollar upp hans kontakter, vill inte att han har tjejkompisar, känner att det är obehagligt om han jobbar på jobb med många tjejer.Min svartsjuka har lett till gräl som är utöver något jag någonsin varit med om. Enligt honom har han aldrig gjort något fel, och de saker han gjorde i början gör han inte nu (säger han iallafall, och jag tror nästan på det). Men ganska snabbt kan våra bråk urarta, han GÅR inte att prata med för då skriker han bara, vägrar ta in mina åsikter, skriker att allt är mitt fel, att jag attackerar honom och att jag är psykiskt störd, en bitch, dum i huvudet, att han inte vill ha sex med mig längre för att jag är äcklig. Eller så går han och lägger sig och då är "samtalet" över.jag har förstört hans liv tycker han, och delvis förstår jag vad han menar, för jag har krävt att han sagt upp kontakten med tjejkompisar som jag upplevt som hot. Att de varit flirtiga mot honom.när jag försöker prata med honom skriker han ju som sagt mest bara, vilket gör mig fruktansvärt provocerad, vilket lätt leder till att jag börjar skrika. jag har slagit sönder saker som är hans och vice versa. jag har slagit honom (inte hårt, mest knuffar.) han har dock vid några tillfällen knuffat mig och slängt stora saker över mig, och sedan hoppat på sakerna med mig under. Han slog mig i tinningen så att det började blöda ur näsan (fast han inte alls träffat näsan) sedan anmälde han sig själv till polisen, men jag var så upprörd och rädd för poliserna och honom att jag bad dem gå. Fick nog hjärnskakning dessutom, för jag hade huvudvärk i tre dagar. Han kallar mig värdelös och en ond människa och spottar på mig. En natt vaknade jag av att han satt på mig och höll fast mig. han sa att jag borde rnga polisen för att han hade allvarliga tankar på att knäcka min nacke. I flera timmar tvingade han mig att sitta i hallen (dit jag tagit med en kniv för att kunna skydda mina barn om det skulle behövas (de sov). Han kallade in mig gång på gång för att mordhota mig, och tvingade ut mig i hallen igen. Jag ringde polisen, de släppte honom efter några timmar.Han dricker för mycket också, han tycker inte om mina barn tror jag. han vill inte att de sitter i vardagsrummet med oss på kvällarna, han blir sur för han tycker att de är jobbiga. Isåfall får jag sitta i barnens rum med dem.Han har fått mig att söka hjälp hos psyk för att få medicin mot mitt dåliga beteende, jag har säkert provat 20 mediciner som inte hjälpt mig. Han tar av mina mediciner också ibland.Han äger lägenheten. jag har ingen familj som kan hjälpa mig, jag har inga vänner. jag och barnen är helt isolerade. Jag känner mig som en värdelös förälder. Mina barn mår inte bra. Lämnar jag lägenheten blir jag hemlös. Jag har inga pengar heller. Barnens pappa misshandlade mig också. jag börjar tro att allt är mitt fel för att jag får utbrott och mår så dåligt hela tiden. Är han snäll i några dagar så bubblar ilskan upp i mig och jag vill få honom att förstå hur jag känner, vilket leder till nya bråk. Han gör slut flera gånger i veckan, ibland försvinner han ett tag, för att jag ska vara livrädd och undergiven tror jag. Är oerhört rädd för att lämna honom. Känns som jag inte klarar det. Hur hemskt det än låter. Känns som mitt psyke är slut. Jag är slut. Att jag borde lämna bort barnen och dö sedan. Att jag aldrig kan bli så stark att jag kan ta mig ur detta, att min egen ekonomi aldrig ska räcka. Vet inte vart jag ska ta vägen.