Min såkallade mamma har varit jätteelak mot mig under min uppväxt. Hon söp misshandlade mig (ibland fysiskt men mest psykiskt) kunde inte bo hos min pappa för hans sambo tycker illa om mig fast jag inte gjort henne något. (Tror hon inte tål att han har barn sen tidigare). Fast han var medveten om vilken elak människa min sk mamma var. Min mamma har slitit mig i håret, spottat på mig, skrikit åt mig (vilket har förstört min självkänsla) och slagit mig i huvudet. Mest har det varit psykisk misshandel som "Jag ångrar att jag hade barn med din pappa", "du är som en dominant hora", "jag har en jävla obstinat unge", "jävla ungjävel", "jävla idiot" och "din lilla jävel". Sådant har hon sagt till mig. Sen så säger hon att hon aldrig gör fel. En gång var jag självmordsbenägen och började skära mig själv då berättade en lärare det för henne (vilket jag inte var berädd på) Då sa min sk mamma "Va?! åh nej det var ju illa, Men jag ska ta hand om henne och pyssla om henne. Jag och min dotter tycker så mycket om varandra så det kommer bli bra" När jag kom hem så hade hon druckit en hel box vin och skrek på mig och sa "Din LÄRARE RINGDE OCH SA ATT DU VILL TA DITT LIV!!! VARFÖR?!! SKÄR DU DIG SJÄLV?!!!" Jag sa att det är för det som händer hemma då fick hon mer utbrott.
Jag har flyttat hemifrån idag. Men ett problem är att vi "Har gemensam vårdnad" Vi skaffade 2009 (jag flyttade hemifrån 2017 då jag var 23 år) Okej kan tillägga att hon aldrig varit dum mot hunden och jag har aldrig märkt att hunden vantrivs hos henne. Jag jobbar dag och hon kväll så vi har ett schema om hunden bara. Men jag tål inte att se henne eller höra hennes fjortisröst. Mår bara psykiskt dåligt av henne. Men bryter jag med henne måste jag bryta kontakt med hunden också det gör mig så ledsen
Vad ska jag göra?
Svar
Hej, vad bra att du hör av dig till oss om din fundering. Modigt av dig!
Det låter som du och din mamma har ett tufft förflutet. Hur känner du att du mår idag, har du någon du kan prata med om det du har varit med om?
Förstår att det nu blir problematiskt med hunden eftersom du tycker om den så himla mycket. Du skriver att du mår psykiskt dåligt av henne och att det blir jobbigt vid överlämning av hunden och din psykiska hälsa ska såklart alltid komma i första hand. Men självklart blir det problematisk då en hund är en extra familjemedlem.
Ett alternativ är ju att ha hunden på heltid om det är möjligt för dig. Om inte det skulle gå så är ju som sagt din psykiska hälsa viktigare att ta i första hand. Ett annat alternativ är om du pratar med din mamma och berättar vad du känner för situationen, du kan ju säga att du tycker att det blir jobbigt med överlämningarna och om det är dags att kolla på ett annat alternativ för hunden, att den kan få komma till ett fosterhem eller liknande där någon kan ta hand om den på heltid. Så du även vet att den kommer i säkra händer. Det tredje blir ju då att din mamma har hunden på heltid. Och då som du skriver kommer du säkert tycka att det är jättejobbigt en tid men i slutändan kommer det att vara bättre för dig än att behöva ha en klump i magen och att det ska påverka dig psykiskt under en längre tid.
Du ska göra det som känns rätt för just för dig och beslutet ligger såklart hos dig! Oavsett vad du väljer att göra så ska ditt mående stå i centrum, försök att inte tänka på omständigheter runt omkring utan endast det som känns rätt i magen!
Kram!
/Tjejjouren.se
