Jag är en tjej på 15 år och jag är normalviktig. Jag är väldigt vältränad och har väldigt mycket muskler vilket jag att jag väger mer. Det tar många inte hänsyn till och jag känner mig tjock. Jag har lite fett längst ner på magen, jag har ”kärlekshandtag” som jag vill få bort men det går inte. Min föräldrar är ganska mulliga båda två och jag har komplex. Jag är simmare och när det är bikinisäsong känner jag mig extra osäker. Alla är så smala och alla visar tydligt att man ska vara smal och det är fritt fram att kalla någon tjockis. Jag har bristningar på lår, rumpa, insida lår, höfter etc. Och jag är den enda i min omgivning som har det. Och det vet jag eftersom jag har sett att de andra inte har det. Jag känner mig bara ful och tjock. Dessutom känns det som att det är väldigt viktigt för många att man ska vara smal i ett förhållande och man är inte attraktiv om man är lite större. På något sätt har jag fått in i mitt huvud att om jag är smal, inte har bristningar och en stor rumpa kommer jag bli älskad. Därför försöker jag ändra på mig själv för andras skull. Hur ska jag sluta göra detta och bara älska min egna kropp? Jag vill bara kunna glida runt i bikini avslappnad och utan att behöva suga in magen.
Svar
Hej!
Tack för att du hör av dig till oss med dina tankar. Det första jag vill säga till dig är att du är fantastisk precis som du är!
Jag förstår att du har de funderingar du har, det är jag övertygad om att vi alla har ibland. Duger jag som jag är? Jag önskar att jag vore smalare, hade större rumpa, snyggare musker osv. Jag tror inte att det finns en enda person som går på vår jord som alltid känner sig trygg i sin egen kropp och helt nöjd med hur den ser ut. Men någonstans så tror jag inte heller att hur vi ser ut är det som avgör vem jag eller du är som människa. Jag tror inte att bara för att man ser ut som tjejerna i reklamen, så är man per automatik lyckligare för det. Utseende och självkänsla hänger inte alltid ihop. Det viktigaste är hur du mår, hur du känner för dig själv. Det är enkelt att jämföra sig med andra, att tänka att "om jag bara..." så hade mitt liv varit perfekt. Men är det just det som avgör?
Om du tittar på dina vänner och anledningen till varför du tycker om dem, då har det nog inte att göra med hur de ser ut. Det handlar om att du tycker om dem för just de som de är. Samma sak är jag övertygad om att de känner. Om någon frågade dem om varför de tycker så mycket om dig, då skulle det inte handla om din kropp eller ditt utseende. Det skulle handla om dig som person.
Kroppen är ditt redskap, den skall bära dig igenom livet oavsett hur den ser ut. Med bristningar eller utan, med stora bröst eller lite mindre. Sedan är det enkelt att säga att skönhet kommer inifrån, men det som räknas - det kommer inifrån.
Jag skulle vilja att du tänker på de positiva sakerna istället. Vad kan din kropp göra, hur kan du njuta av den. Fokusera på allt det som är bra med just din kropp och strunta i allt annat. Jag tror dessutom att alla andra är så fokuserade på att kämpa med sina egna osäkerheter och dileman att de egentligen inte reflekterar över de saker som du tror att de tänker på. Det är enkelt för oss att se alla de saker som vi tycker är fel och brister, saker som andra kanske tycker är jättefina och charmiga. Och egentligen, vem avgör vad som är fint eller inte?
Det jag vill säga till dig är att du är helt fantastisk precis som du är. Du är den bästa versionen av dig själv och var stolt över din kropp. Upp med hakan och bär dig själv igenom livet med stolthet för du är perfekt som du är.
Ta hand om dig och en stor kram!
/Tjejjouren.se
