Acceptans kring ätstörningar

Hej!
Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till mat. Redan som barn började jag att jämföra mig med alla andra och dra in min mage när det var dags att bli fotograferad. Jag minns även att redan som åttaåring ljög jag om min vikt för jag var rädd att alla skulle uppfatta mig som kraftig. Problemet var bara att jag var smal. Under högstadiet började jag att mixa med maten. Jag testade nya dieter, började att räkna kalorier samt dra ner på bland annat kolhydrater. Det var ett sätt för mig att hålla den kontroll som jag saknade i andra delar av livet. Jag minskade snabbt i vikt och det var något jag höll hemligt. I samband med detta började jag även må psykiskt dåligt. Men när jag slutade årskurs nio kunde jag inte stå emot ”det förbjudna” längre, däremot blev mitt mående bara värre. Trots att jag började äta, vad jag ansåg normalt, var mitt förhållande till mat fortfarande komplicerat. Ena veckan kunde jag blanda svält med träning och nästa vecka kunde jag vräka i mig mat. Detta gjorde såklart att jag började pendla i vikt, något som jag mådde fruktansvärt dåligt över. Sommaren 2018 åkte jag utomlands tillsammans med en vän, och det var egentligen startskottet för mina kräkningar. Sedan september förra året har jag kräkts dagligen. Jag använder även laxerande medel för att bli av med allt då jag inte klarar av tanken att det kanske finns mat kvar i min kropp som kommer påverka min kropp och vikt. Jag varvar fortfarande svält med hetsätningsattacker. Trots att jag höll kräkningarna hemliga så började mina vänner oroa sig över mig och mitt psykiska mående. Jag blev därför skickad till skolsköterskan samt skolläkaren och därefter hänvisad till ungdomsmottagningen som i sin tur remitterade mig vidare till psykiatrin. Jag väntar nu på att bli kallad till ätstörningsenehten här jag bor. Hur som helst, väntetiden till ätstörningsenheten är lång, och med tanke på att jag aldrig har sett eller ser mig som sjuk så har jag börjat att överväga att inte ta den hjälp som jag har blivit erbjuden. Rösterna i mitt huvud skriker att jag inte är sjuk nog och att jag inte förtjänar någon hjälp. Mina föräldrar är fortfarande ovetandes om min ätstörningsproblematik, men även mitt psykiska mående, då jag fortfarande håller mina problem hemliga. Anledningen till att mina föräldrar inte vet något är för att då kommer jag ha extra ögon på mig, vilket resulterar i att det blir svårare att hitta på undanflykter för mitt beteende. På något sätt så är det som att jag har hittat en skatt. En skatt som jag inte vill dela med mig utav. Även hur sjukt det låter så är vikten allt för mig, och det är den som avgör hur min dag blir. Jag har levt med ätstörda tankar samt handlingar i över fem år, men osunda tankar kring kropp och mat så länge jag kan minnas. På något sätt så har jag förlorat personen jag var innan min ätstörningsproblematik uppenbarade sig, vilket leder till att jag är enormt rädd att förlora mig själv en gång till. För vem är jag utan min ätstörning? Jag går nu tredje året på gymnasiet vilket innebär att jag är över 18 år och bestämmer så gott som över mig själv, och vården har därför inte haft rätten till att berätta om mitt mående. Vilket är en bidragande faktor till varför mina föräldrar fortfarande inte är medvetna om mina problem. Det är så himla komplext på något sätt. Samtidigt som jag vill kunna leva ett liv där jag kan ta en glass utan att få ångest och kräka upp den, så vill jag ändå inte sluta, då jag inte uppnått min idealvikt ännu. Trots att jag är medveten om att jag är smal så ser jag bara en stor elefant i spegeln. Det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud, och så mycket planerande kring hur, när och var jag kan och ska äta för att sedan göra mig av med det. Det tar så mycket energi då mat är det enda som kretsar kring min hjärna. Har ni några tankar eller idéer på hur jag kan göra? Men framförallt, hur accepterar man att man är sjuk och behöver hjälp? För just nu anser jag bara att mitt beteende är normalt och att jag inte behöver någon hjälp.