Hej, jag är en tjej på femton år som behöver lite vägledning.
För några år sedan vändes allt upp och ned då jag drabbades av anorexia. Allt fokus lade jag på viktnedgången och att få höga betyg i skolan vilket resulterade i att jag tappade alla mina vänner och spenderade många timmar hos psykologer.
Jag blev friskförklarad sommaren 2017 men jag känner mig inte alls återställd. Min skola är väldigt "grupperad" och jag har försökt att få mer kontakt med mina klasskamrater (även från parallellklasserna) men det verkar inte hjälpa särskilt mycket. Jag har ett helt annat tankesätt än dem, personligen skulle jag säga att jag är lite mer mogen än de andra. Jag är trött på att vara omringad av personer som endast klagar, svär och pratar om fester och alkohol. Jag har alltid varit en ambitiös och driven person, men all disciplin håller på att rinna ut efter flera år av höga krav och anorexia. Det fungerar inte längre att försöka glömma bort ensamheten genom att plugga varje dag. Istället har jag börjat äta stora mängder mat för att fylla tomheten, även om det betyder att jag blir spyfärdig. Jag är verkligen rädd att hetsätningen kommer bli värre.
Allt jag vill är att ha en vän vid min sida, ha en normal relation med mat, och ha kvar min motivation i skolan.
Men det kanske är för mycket att be om?
Jag har redan testat många lösningar som inte har fungerat: Gå med i en fotbollsförening, motionera, fråga kompisar från skolan/fotbollen om de vill umgås, prata med skolkuratorn etc.
Har ni kanske något tips som jag inte har tänkt på?
Skulle vara väldigt tacksam för svar eftersom jag befinner mig i en väldigt tuff period just nu. //Mvh Julia.
Svar
Hej Julia!
Tack för ditt brev till frågelådan. Så himla bra att du hör av dig! <3
Du berättar att du för några år sedan drabbades av anorexi och under den perioden la all din energi och ditt fokus på att gå ner i vikt och få höga skolbetyg. Samtidigt förlorade du kontakten med många vänner och la mycket tid i stödsamtal hos psykologer skriver du. Har jag förstått dig rätt?
Sommaren 2017 blev du friskförklarad men du berättar att du inte känner dig återställd alls. Det här är otroligt viktigt att ta fasta på. Vården har en väldigt snäv syn på vad som är sjukt och vad som är friskt och väldigt många vittnar om att en inte alls känner sig frisk inuti fast en har blivit friskförklarad av vården. Det är bara en själv som avgör när en är frisk, alltså när en mår bra och känner sig fri att göra vad en vill utan att kontrolleras av tankar kring mat, vikt, träning etc. Det kan inte någon annan bestämma åt dig.
Så bra att du hör av dig och sätter ord på det här. Du är så jäkla grym som kämpar med detta! <3
Du berättar att du alltid har varit en ambitiös och driven person, men att du upplever det som att ambitionen rinner av dig efter alla år av hård disciplin och anorexia. Det är inte alls konstigt att en efter flera år av att driva sig själv hårt inte kan hålla samma tempo. Det innebär en stor påfrestning att ha så höga krav som du beskriver; att ha högsta betyg i allt och prestera i alla lägen. Vi behöver återhämta oss som människor och känna att vi är bra oavsett. Jag tycker du låter som en väldigt ambitiös person och jag förstår att det är en viktig drivkraft för dig. Ibland behöver vi bara sänka ribban lite, inte ha skyhöga förväntningar på vad vi ska klara av utan försöka hitta en nivå där vi också får känna att det blir roligt, att vi inte mår dåligt av pressen utan kan känna att vi klarar av det. Det är inte lätt att förändra om en är en driven person, som jag hör att du är. Kanske finns det någon som kan hjälpa till med detta. Har du någon bra kontakt med någon från ätstörningsvården, samtalskontakt eller annan vuxen som du litar på?
Ett tips är att schemalägga tid för vila och återhämtning också. Att förbestämma när du ska ta ett bad, en promenad, kolla på en rolig serie eller försöka sova middag.
Jag förstår att det känns svårt att knyta nya kontakter och kompisar, särskilt som du inte tycks dela samma intressen som skolkamraterna. Men tro mig, du är inte ensam. Det finns många kloka, fina, erfarna personer som precis som du har många viljor, ambitioner och intressen som inte bara vill prata om fester och alkohol.
Ett tips hade kunnat vara att gå på en rolig och kravlös aktivitet vid sidan av skolan, har du något som du är intresserad av som du skulle vilja lära dig mer om? Kanske skriva, måla, laga en cykel eller dansa. Det finns studieförbund som inte är så dyra där en kan testa på olika kurser. Där möts många olika människor med gemensamma intressen, och det kan innebära att en lära känna nya personer! Finns det tillfällen då du inte känner krav på att prestera, när du kan slappna av och känna dig trygg?
Du berättar att du inte längre kan fylla den tomhetskänslan som du upplever med pluggande. Du beskriver att du nu fyller den tomheten som du känner med hetsätning. Du är rädd för att hetsätningen ska bli värre. Först och främst tycker jag att du är så fantastiskt som kan sätta ord på det här. Det är inte lätt att hantera och bryta ett sådant mönster själv, jag tror att det skulle vara bra att prata med någon mer om detta. Hur skulle det kännas? Finns det någon som du litar på?
Det finns en förening som heter Frisk & Fri, känner du till dem? Dom har ett chatt-, mejl- och telefonstöd, där en kan prata med person med erfarenhet av ätstörningar måndag - torsdag. Det kan vara skönt att prata med någon som förstår och vet vad det kan innebära att ha erfarenheter av ätstörningar och leva med dem. Dom har också stödgrupper i vissa städer, där en träffar andra och hjälper varandra med att må bättre. www.friskfri.se.
Du berättar att det du vill ha mest av allt, är en vän vid din sida, en normal relation till mat och hålla kvar vid din motivation i skolan. Det är så bra att du kan sätta ord på det och uttrycka vad du behöver och önskar. Det kommer att hjälpa dig mycket. Det är inte alls förmycket begärt, när en har satt upp ett mål kan det ta lite tid att nå dit men då vet en vad en siktar mot. Så viktigt att veta vad en behöver. Du har tagit ett stort steg bara genom att sätta upp en sådan målbild.
Du får gärna skriva, chatta, eller ringa och prata med oss jourer. Det finns någon att prata med varje dag. Kanske kan det hjälpa till en början, att prata och sätta ord på känslor. En får prata med oss om vad som helst, ingenting är för stort eller för litet.
Skriv gärna igen! Du är så värdefull, och starkt som tar dig igenom detta och kämpar på. Vi tror på dig och står på din sida! Ta hand om dig!
/Tjejjouren.se
